BLACK AND BEYOND

Tips

2012-01-30T10:21:00.003+01:00

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Hej alla modegrisar där ute. Nu är det modevecka. Tänkte dock ignorera detta faktum för en stund och istället tipsa om texter jag har skrivit till senaste numret av Nöjesguiden som precis kommit ut.

En gästkrönika där jag skriver om tantens år, griniga gubbar och femininseringen av arbetsmarknaden.

Ännu en krönika där jag skriver om hur både nöjesetablissemang och modeaffärer signalerar vilka kunder som är önskvärda på intrikata sätt.

En text om ascoola tatueringssalongen Skäggiga damen i Bagarmossen

samt!

En text om nya modeordet entreprenör (nej jag kunde inte låta bli). Obs med illustration av den underbara Clara Aldén

Tal till nationen

2012-01-16T01:46:00.001+01:00

Tal till nationen av Iris Smeds

Lösningen

2012-01-11T11:02:00.003+01:00

Genialt. Av Tove Greitz och Minna Magnusson på Beckmans.

Med ångestfyllda hälsningar

2012-01-04T14:57:00.004+01:00

I Sverige köper vi 24 kg textil per person och år. Det är lika mycket som får rum i sex tvättmaskiner. 1994 var det 15 kg.

2005 handlade svenskarna kläder för 56 miljarder kronor, det är cirka 6 200 kr per person

2006 ökade vår konsumtion av såväl hemtextil som kläder med drygt 8 procent från 2005.

Många av butikskedjorna har gått från att ha säsongvaror till att ha nya varor varje dag i butiken.

94 procent av alla kvinnor i åldern 16-24 år handlar nya kläder minst en gång per månad. Var femte köper nya kläder varje vecka. Vi handlar kläder nästan som plockgodis.

Siffror ovan från Naturskyddsföreningen, 2009. Jag undrar vad de är idag. Något säger mig att de knappast har minskat.

Tankar för det nya året

2012-01-02T11:33:00.002+01:00

Jag tänker att en viktig egenskap är att kunna stänga av. Att kunna fokusera på det man ändå fortfarande gillar och de man ser upp till och sätta idealen jävligt högt. Bli arg för att allt inte svarar mot dem. Försöka förändra det. Fuck många bollar i luften. Jag tänker en, två bollar, som jag håller hårt i. Kastar högt mot himlen. Höjden svindlar till. Men jag fångar dem ändå på vägen ner.

Det måste gå att bekämpa distraktionerna. Stänga ner dem, en efter en. Titta bort. Inåt. Fokusera. Obs. Inte mindfulness. Bara gammal hederlig koncentration.

Min kamp. Av Sanna Snausgård.

To be continued.

COS-ifiering

2011-12-13T11:36:00.005+01:00

COS-ifieringen av Sverige har bara börjat. Bild från dagens luciafirande i SVT. Cashmere åt folket!

God jul från BLACK AND BEYOND-redaktionen.

The Jonestown Library

2011-11-30T15:57:00.004+01:00

På fredag är det presentation av konstnären Nichola Bergström Hanses projekt The Jonestown Library, curerat av Johan Norling, på Renseriet. Det är inte en utställning utan ett tillfälligt residency. Därför är presentationen ett bra tillfälle att få inblick i detta spännande projekt, som handlar om en lantbruks/socialism/självmords-organisation som flyttade från USA till Guyana på 1970-talet. på sajten kan man läsa;

I mitten av sjuttiotalet grundades i nordvästra Guyana the Peoples Temple Agricultural Project, mer känt som Jonestown. Initiativtagare var Jim Jones, ledare för Peoples Temple – ett nordamerikanskt religiöst samfund. Bosättningen drevs under kooperativa former fram till den kaotiska serie händelser 1978 då mordet på en amerikansk kongressledamot ledde till attJonestowns invånare begick vad de kallade kollektivt revolutionärt självmord. Efter sig lämnade de en öde by, tyst och stilla, och en omvärld full av frågor kring vad som hänt, hur och varför?

I The Jonestown Library återbesöker Nicola Bergström Hansen det bibliotek som fanns i byn. Genom att ta del av dokument från FBI har hon lyckats ta reda på vilka böcker som fanns med ute i djungeln. Böckerna har sedan i den mån de finns tillgängliga lånats in från bibliotek i Stockholm. Vad kan böckerna berätta om Jonestown – och vad kan de berätta om oss?

På Renseriet, Stockholm mellan 18-21 på fredag den 2 december! Läs projektets blogg här också. Const har skrivit mer utförligt om detta!

In Case of Loss

2011-11-30T15:36:00.003+01:00

Det här tyckte jag var fint. Fotografen Francesco Giustis serie "In Case of Loss" ger oss ansikten på de anonyma gästarbetare som fått lämna Libyen efter revolutionen. De kom från Bangladesh innan allt detta började, för att arbeta åt kinesiska, koreanska och europeiska företag. De tänkte antagligen att de skulle kunna spara pengar. Så blev det nu inte riktigt, och de har fått hjälp från Bangladeshs stat för att ta sig hem igen. Många skuldsatta.

Bilderna får mig att tänka på alla gästarbetare från Bangladesh och Indien man kan se om man besöker vissa länder i Mellanöstern. De gigantiska byggena, sandöarna och skyskraporna i Dubai och Abu Dhabi som världen är så fascinerad av skulle inte finnas utan alla dessa anonyma arbetare. Det är så orättvist. Alla dessa drömmer men också... Ingen är så liten i världen som en gästarbetare från Bangladesh.

Bilderna föreställer de säckar med tillhörigheter som dessa 35 000 gästarbetare tog med sig hem igen. De är märkta med foton med förhoppning om att det ska hjälpa ifall säckarna skulle komma bort.

Via Another Africa.

Tips

2011-11-29T15:54:00.004+01:00

Nu ska jag göra något jag gör alldeles för sällan här! Ge tips. Jag älskar nämligen att ge tips. Så här kommer mina tre bästa strategier för ett internet- och telefonanvändande med bihållen sinnesro.

1) Self Control. Världens bästa program. Lite som Freedom fast att man kan bestämma vilka sajter man vill blocka. Man kan exempelvis blocka facebook och twitter men inte wikipedia. Bra om du pluggar eller jobbar på datorn. Att "self control" är något man uppenbarligen inte har om man måste ladda ner programmet är en parentes.

2) Inga pushnotiser på din eventuella smartphone!!!!!! Fy.

3) Tryck "hide" på alla dina kontakter i din facebookfeed. Det kan ta lite tid, men det är värt det. När du loggar in på facebook nästa gång möts du av en helt tom sida. Dessutom försvinner den där störiga feeden på högersidan som uppdateras i realtid. Se det som en investering i din sinnesro. (Det här är alltså ingenting som syns för personen du gömt.)

Ni får gärna bidra med fler tips i kommentarsfältet!!!!!!

De frälsta och de andra

2011-11-29T15:13:00.004+01:00

De finns överallt. De frälsta. De med lysande blå ögon fästa på skärmen. De som älskar internet.

Jag har lite svårt att förstå hur man kan älska internet. Jag kanske tar det för givet. Saknar väl inte kon eftersom hon står där i båset, 24 timmar per dygn. Det är ju praktiskt. visst. Det är bra med information. Vi har en aldrig överträffad möjlighet att veta. Samtidigt finns det en stor risk att man blir förvirrad.

Men det där med frälsningen. Det förstår jag inte. Början på det här inlägget är en liten parafras på Eric Schüldts och Jonas Anderssons bok Framtiden. Den är skriven i den där stilen. Lite profetisk, samtidigt tillbakablickande. Det handlar om teknikfrälsning, blindhet och internetprofeter. Den är intressant, även om det är ett hemskt krångligt sätt att säga "vi hade fel!". Boken var nämligen tänkt att handla om den digitala revolutionen. Men författarna började tveka mitt i. Insåg att något var fel.

En fråga inom mig väcktes när jag läste boken. Hur kunde ni tro så starkt? Hur kunde ni tro att människor skulle sluta vara människor?

Så började jag tänka att det kanske är en generationsfråga. Hanna Fahls internet-avhållsamhetsartikel i DN tyder på det. Slutsatsen i artikeln är att det är jobbigt att inte ha internet. Att det är tråkigt och krångligt. Fahl blir irriterad av att inte ha det. Hon skriver;

Jag älskar internet. Internet älskar mig. Vi älskar varandra, jag och internet. Jag drömmer om att internet ska finnas i mig, inbyggt i hjärnan, integrerat i mina neuroner, alltid där utan den distraherande distansen som är tangentbord, skärm, kablar.

Vilket är lite märkligt eftersom det låter exakt som Schüldts skräckvision, pyramiden. Där inga kroppar finns, naturen tynar utanför och där en stor röd komet på himlen avfärdas alldeles för enkelt. Bara att Fahl fortfarande verkar liksom frälst. I alla fall någorlunda. I samma artikel pratar Fahl med Rasmus Fleischer som är vettig som vanligt. Han säger;

Det är lättare att tänka i termer av ”on/off” än att fundera över hur vi ska lägga om våra liv för att internet och mobiltelefonerna ska få en plats där som vi är nöjda med.

Detta apropå att det lätt blir antingen eller. Antingen är man internetfrälst eller så vill man tillbaka till naturen och ligger och böka på en skånsk leråker.

Varför är måttfullhet svaret på allt? För att vi bor i Sverige? Nää. Men jag förstår fortfarande inte det här med de frälsta. Jag känner inte igen tongångarna heller. Ingen jag känner pratar så där. Men det kanske är för att jag och mina vänner är generationen under. Internetskeptikerna? Vi som stänger av telefonen när vi ska sova. Som inte skriver på twitter innan vi går och lägger oss. Som tar bort vårt facebookkonto varannan månad. (men har kvar det ändå) Vi som förtvivlat försöker hitta någon slags kärna i det där informationsflödet.

Eller kanske pratar jag bara om mig själv nu. Hjälp.

Nöjesguiden och rasismen

2011-11-04T10:36:00.003+01:00

Nya numret av Nöjesguiden har tema rasism! Nu kanske ni kanske vet det redan men tänkte jag skulle nämna det här ändå. Jag är stolt över att skriva i en tidning som gör ett sådant ställningstagande, och som dessutom praktiserar det man predikar(förlåt för anglicismen). Skulle tro att få redaktioner i Sverige har medarbetare med så olika bakgrund som Nöjesguiden. Känns löjligt att påpeka det, men det tål att sägas om och om igen.

I senaste numret som kom igår skriver jag en artikel om sajterna Politiskt Inkorrekt och Avpixlat, som deras nya projekt heter. Jag intervjuar Annika Hamrud, som har skrivit boken Svensk, svenskare, om paranoia, misstro mot media i Sverige och hur SD och de här sajternas språkbruk infiltrerar mainstreammedia.

På mina modesidor skriver jag om Kanye Wests modeshow (även om jag må vara sist på bollen är det ändå sjukt intressant) och en text om hur hur retorik- och stilexperter i tv-sofforna och tidningarna skapar ett mediaklimat där Jimmie Åkesson kan räknas som en fullgod politiker eftersom han ser ut som en. Sedan har jag skrivit en krönika om hur begreppet identitet är kopplat till valfrihet och konsumtion.

Missa heller inte de andra texterna i tidningen! Bland annat skriver Kawa Zolfagary om politiskt korrekt som begrepp och Mona Masri om hur motstånd mot SD och klassförakt ibland gifter sig på ett obehagligt sätt.

The Death of a Queen Bee

2011-10-31T11:29:00.004+01:00

Det är mäktigt med kollektiv sorg. Framförallt när det gäller egyptiska divor. När Umm Kulthums, "The Star of the East", kista bärs fram av en böljande folkmassa har i alla fall jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon dog 1975.

Aldrig prata om kriget

2011-10-06T15:34:00.004+02:00

Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen

Jag minns en lektion i samhällsvetenskap i ettan på gymnasiet. Vi hade gjort arbeten i valfritt ämne och en kille i min klass redovisade sitt om krigen på Balkan på 90-talet. Det fanns bara ett problem, han var själv från forna Jugoslavien, från Serbien för att vara exakt. Det fanns uppenbara delar av hans arbete som inte stämde med den gängse historieskrivningen kring kriget. Budskapet var oavsett att det inte var serbernas fel, något av det. Jag minns inte vem han menade var skyldiga till konflikten men det var i alla fall inte serbernas. Ingen vågade ifrågasätta honom, inte ens läraren. Han var ju ändå där, då, när det hände. Men han var inte den enda i klassen som var där när det hände. En annan klasskamrat var nämligen från Kroatien, en annan part i kriget. Inte heller hon sa något. Men jag minns den konstiga stämningen i klassrummet, och hans stela blick när han redovisade.

Jag kom att tänka på den lektionen när jag besökte Färgfabrikens pågående utställning I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1. Den handlar om just det kriget och är en samlingsutställning med både gamla och nya verk av konstnärer som Marina Abramovic, Igor Grubic, Alma Suljevic och konstnärskollektivet Chto Delat? Särskilt Nikolay Oleynikovs The Years of The Bonecrusher Queen berörde mig. Det är en gigantisk vägg, en muralmålning med stora hyenor och på andra sidan en historieaxel med krigets viktigaste händelser. Men tidsaxeln sträcker sig ända in i vår tid. Attacker mot prideparader i Belgrad 2001 och rättegången mot Ratko Mladic i år är där också. På det sättet förbinds vår tid med kriget, som ju inte var för alls länge sedan. Men i vårt medialandskap och i Sverige känns det så avlägset, trots att så många flydde till just Sverige från kriget och är kvar än i dag, som självklara svenskar. Men man pratar så sällan om det, om kriget, om vad som hände. I alla fall i min omgivning.

När vi var på utställningen hörde jag en guide säga att det innan utställningen ens börjat blev bråk om just Oleynikovs verk. Historieskrivningen är fortfarande osäker. Att göra en tidsaxel med självklara punkter är verkligen inte självklart. Kanske är det därför det är så svårt att prata om konflikten. För den pågår fortfarande, även här i Sverige. Det är känsligt. Därför är det fint att Färgfabriken gör en utställning om det, även om det river i fortfarande oläkta sår.

I Will Never Talk About the War Again Psychosis Part 1 pågår fram till den 19 oktober, missa ej.

Samvaro lika bräcklig som kartonghus

2011-09-28T11:37:00.005+02:00

Konstnären Per Kristian Nygaards verk "Untitled House, Cardboard" finns att beskåda i konstmontern på Odenplans tunnelbanas perrong just nu. Det är ett smått deprimerande bygge, satt bakom glasväggar. Det fick mig att haja till ändå, även om det smälte in ganska väl i den grå tunnelbanemiljön. Den sköra konstruktionen, limmet och skarvarna, fick mig att tänka på skörheten i vår samvaro. I det gömda förtrycket som finns i vår mer och mer likriktade stadsmiljö. Eller var ligger det egentligen? Det går liksom inte att ta på, det glider under fingrarna som tjock rök.

När jag såg kartonghuset kom jag, inte alls osökt, att tänka på Maria hotellhem, den grå kolossen på Wollmar Yxkullsgatan 17 vid Mariatorget, som nu ska rivas. De sista hyresgästerna flyttade ut i början av hösten. Den fristad för bostadssökande ungdomar och alkoholiserade gubbar(och gummor?) som huset var på Södermalm rivs i höst. SVD:s Adam Svanell har skrivit ett fint farväl till huset, som han flyttade ut ur som en av de sista hyresgästerna.

Mariatorget blir härmed lite mer städat. Maria beroendecentrum ligger förvisso kvar på nummer 25 på samma gata, till bostadsrättsägarnas stora förtret. Svanell skriver om stiftelsen som ägt Maria Hotellhems planer på att bygga i Västertorp.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Man flyttar alltså ut hotellhemsverksamheten till "förorten", men inte ens de vill ha den. Västertorp är ju just del av det område längs röda linjen söderut med Telefonplan, Midsommarkransen och Hägerstensåsen som blir lite fräschare och fräschare för varje dag som går. Det är sorgligt att man inte kan tänka sig att dela det med de sämre lottade. Det borde egentligen inte behöva vara så att värdet på ens lägenhet, och därmed ens område, ska vara något man själv ska behöva ta ansvar för. Om Stockholm har blivit kallt, som Orup skrev, så har det definitivt inte blivit varmare av bostadslån-kallsvett-nätterna som många bostadsrättsägare i medelklassen antagligen går igenom. Det är ett tydligt exempel på hur våra ägodelar ibland äger oss. Ändå är det oansvarigt, rent ut sagt vidrigt, att låta det gå före våra medmänniskors rätt till en skälig tillvaro.

Nygaards kartongkomplex är satt bakom glas. Fönstren gapar tomma. Liksom Maria Hotellhems gör det nu. Snart ska det rivas. Snart finns det inte plats för sådana hus i innerstan. De är ju så fula. Människorna som bor där är så fula. De drar ner priset. Vi kommer kanske minnas det med nostalgi. Tänk när fattiga fortfarande kunde få bo i innerstan! Vad fint, va. Så socialdemokratiskt på något sätt. Men ändå, orealistiskt. Vi har ju våra bostadsrätter att tänka på.

2011-09-21T10:24:00.002+02:00

Den här är låten tillägnas alla lifestylebloggare. Puss.

Rookie Mag

2011-09-06T11:05:00.002+02:00

Jag älskar Tavis nya sajt Rookie Mag! Varför fanns inte den när jag var 14? Jag struntar i om den säkert är skapad av Conde Nast. Eller jag tror inte ens att den är det. Det är det som är så fantastiskt.

Zero Silence

2011-09-06T10:28:00.004+02:00

ZERO SILENCE - Trailer from ZERO SILENCE on Vimeo.

Trailer till Zero Silence

Maya Zankoul - What Role Has Social Media Played? from ZERO SILENCE on Vimeo.

En intervju med Maya Zankoul i Beirut om sociala medier som av någon mystisk anledning inte kom med i filmen

Bloggar. Macdatorer. Internetanslutningar som krånglar. En egyptisk hipsters med krulligt hår och glasögon. Vackra män. En queer libanes. Det är nästan som Sverige!

Den svenska dokumentären Zero Silence om den arabiska våren kom förvånansvärt fort. Dokumentärfilmarna måste redan ha varit där och filmat innan allt hände. De har också en tydlig frågeställning. Inte så att de presenterar den supertydligt, men den finns med hela tiden. Vad värre är; när de frågar de intervjuade om detta, dvs sociala mediers vikt i upproren, svarar de flesta negativt. De säger till och med emot. En kallar det ett skämt. Ändå fortsätter man att fråga, trots att man blivit motbevisad. Det är- hur ska jag säga- jävligt irriterande. Redan på sajten kan man läsa:

We think the Internet is playing an important role in the events that are currently unfolding in the region and that it is partly thanks to social media sites such as Facebook, YouTube, and Twitter, that street demonstrations have become widespread in Tunisia, Algeria, and Egypt to name a few countries.

Okej. De som gör filmen kan uppenbarligen inte släppa idén om att det här är ett medelklass-internet-uppror. Fast att ingenting egentligen tyder på att det är det. Att egyptier och tunisier använder internet torde inte vara någon nyhet. Men varför är det då så rörande/chockerande för många? Är det för att vi ska kunna relatera som medier/den här filmen upprepar mantrat facebook-twitter-bloggar om och om igen. Är det för att upproren ska få ett nyhetsvärde som passar in i vårt medialandskap? Isåfall är vårt medialandskap dåligt. Jag har inga svar på det här, men jag tycker att det är sorgligt hur journalister inte kan ta ett nej för ett nej.

Vid en snabb googling märkte jag att två av de som gjort filmen, Alexandra Sandels och Javeria Rizvi Kabani arbetar med Svenska institutets program Young Leaders Visitors Program som är "ett interkulturellt ledarskapsprogram med fokus på sociala medier som verktyg för dialog och en positiv samhälls-förändring." De arbetar i länder som Egypten, Tunisien, Syrien, Libanon, mfl. Det förklarar och varför de var där så tidigt. Förstås en gyllene chans att följa det som händer, men tyvärr klantar man bort den med för mycket förutfattade idéer.

Se dokumentären om ni vill se filmsekvenser med softat ljus där egyptiska bloggare dividerar om internetuppkopplingen. Annars kan ni vänta tills det kommer en dokumentär som är lite mer objektiv och undersökande. Kanske gjord av en egyptier eller tunisier?

Mätbara kroppar

2011-09-02T10:36:00.005+02:00

Läser Rebecka Hedströms text Ey lyssna, håll käften, från senaste numret av Nöjesguiden. I kort handlar texten om killar som tar sig friheten att säga att de vill ha mulliga tjejer, naturliga tjejer, inga smala guzzar. Kontentan är att det inte spelar någon jävla roll om det är väl menat, för oavsett så är det någon som bestämmer över din kropp och hur den får eller inte får se ut, liksom någon bestämmer över din sexualitet och tillgång till det offentliga rummet.

Rebecka jämför med bloggprojektet Kroppsbilder som görs av journalisten Julia Skott. Tanken är att visa upp olika kroppar, med tillhörande "siffror", så att man inte behöver känna sig onormal för att man inser att det finns många olika kroppstyper. Men Rebecka skriver "det enda som händer när jag ser dessa bilder är att jag fortfarande tänker på min jävla kropp?"

Det jag tyvärr tänkte när jag läste bloggen var, vem är jag mest lik? Är det hon eller hon, hoppas inte hon... Sen tänkte jag; undrar vad mitt BMI är. OBS: räknade inte ut det. Har ett starkt överjag. Jag förstår att Skott menar väl med bloggen, men frågan är om den inte bara förstärker den retorik vi har idag kring kroppen som kopplat till mätbarhet och hur den på ytan ser ut. Hur den ser ut på bild.

Jag tänker på badrumsvågen. Hur stor del har den lilla tekniska möjligheten i att människor svälter sig? Att det finns en möjlighet att mäta små resultatförändringar upp eller ner? Att BMI används? Jag läste en gammal Bon där Sigge Eklund skrivit en artikel om neo-narcissister. Andres Lokko är intervjuad. Förstås inte om kroppsbild(det hade varit något) men om behov av bekräftelse. På frågan om folk är mer bekräftelsetörstande nu svarar Lokko: "Det nya är att man endast räknar framgång och inflytande och bekräftelse i rena siffror. Allting handlar om siffror. Du kan mäta hela ditt liv i siffror. Träffar i din blogg, antalet artiklar, antalet vänner." Då tänkte jag på mina 520 twitterföljare och vad vetskapen om den exakta siffran gör med mig.

Det här med självbild, kroppsbild. Det är märkliga ord. Kroppsbilden. Vad är det? Den bild man har av ens kropp. Kan man ha en bild av den som är rättvis? Ibland får jag känslan av att min kroppsbild är förvrängd, ouppdaterad. Att jag borde anpassa den till "verkligheten". Men egentligen, är det inte ett felaktigt antagande, att man kan och borde ha en "frisk" kroppsbild? Är det inte hela grejen med kroppsbild att den aldrig kan återge kroppen riktigt? Att det är en sjukt mått på en verklighet av kött, nerver och levande massa som vi rör oss med och i varje dag. Borde inte kroppen bedömas utifrån hur den känns och upplevs för den personen som har den? Istället för att jämföras med bilder av andras kroppar.

En bild kan återge en kropp lika lite som vikt, längd och BMI kan det. En spegel återger ett eko av kroppen. Ljus som studsar mot den och reflekterar hur den eventuellt ser ut. Hur den känns säger det ingenting om, fast det borde vara det mest rimliga. Kroppsuppfattning istället för kroppsbild. Kanske.

Vet ni någon som skriver om vår tids besatthet vid mätbarhet och siffror i förhållande till kropp får ni gärna tipsa!

Bildbonus!

2011-08-29T17:31:00.003+02:00

"ART, HARMONY, JOY, JUSTICE, ABUNDANCE, PEACE"

Den här bilden tog jag i Caochangdi, konstdistriktet i östra Beijing där Ai har sin studio med de kända turkosa dörrarna. Synd att bilden är av så dålig kvalitet. Jag frågade någon, minns inte vem, om det fanns en tanke med texten. Han trodde inte det. Sådana där små regionala slagord finns överallt. Men ändå; ironin.

En stad av våld

2011-08-29T16:55:00.004+02:00

Poliser utanför porten till Ais studio i Caochangdi i Beijing. Från svd.se

Ai Weiwei skriver i Newsweek om Beijing som mardrömsstad. Som ett Kafkaslott, men utan metaforerna. Banalt i all sin tydlighet.

Beijing tells foreigners that they can understand the city, that we have the same sort of buildings: the Bird’s Nest, the CCTV tower. Officials who wear a suit and tie like you say we are the same and we can do business. But they deny us basic rights. You will see migrants’ schools closed. You will see hospitals where they give patients stitches—and when they find the patients don’t have any money, they pull the stitches out. It’s a city of violence.

Det är en text som även fångar min personliga känsla av Beijing. Texten är inte överdriven. Inte melodramatisk. Den är poetisk men konstaterande. Den kinesiska misären är en misär som inte går att romantisera. Det fula. Det fattiga, men på det själsliga planet. I Beijing är det som mest tydligt.

De sovjetliknande boulevarderna, sandstormarna på våren, allt som tillslut får samma dimgrå färg. Luftrapporten varje dag; unhealthy, unhealthy, very unhealthy. Det är amerikanska ambassaden som gör den. Kinesiska staten skulle aldrig erkänna hur dålig luften verkligen är. Känslan: jag kan inte andas här.

Försäljarna på gatan, böjda huvuden. Ingen är särskilt intresserad av en vithyad som en själv. De har annat att tänka på. Apatin. Den går inte att komma undan. Turister klagar på de otrevliga kineserna. Newsflash. Man blir inte trevlig av att leva i en diktatur. Man blir inte trevlig av att bli trakasserad av polisen. Att få se sitt hus köras över med bulldozers.

Man åker till Beijing för att turista i makt. Man är en blåögd besökare i ofriheten. Man vågar inte fråga för man vet aldrig vad man får för svar. Ibland svarar de "Ja, ja, såklart" men ofta de där spelat oförstående ögonen "vad menar du?". Man vet inte var man ska börja. Jag har hört folk säga att de älskar Beijing. Jag ville svara; hur kan du älska det? Det finns så många fina människor, så mycket att se. Men ändå. Man kan inte älska Beijing. Man kan älska det i Beijing som inte känns som Beijing. för Beijing är partiet, på något sätt.

Varje dag runt fem-sex blir det trafikkaos i hela stan. En eftermiddag råkar taxichauffören i vars bil vi sitter i köra in i en annan bil. En dyr bil. De stannar. Taxichaufförens ögon när han inser att det är hans fel. Den fullkomliga tröttheten. Kvinnan i den andra bilen, klädd i dyra kläder, skriker. Chauffören nickar hjälplöst. Ser ner och säger ingenting. Det är så ofantligt svårt att se. För det finns liksom inget skydd för honom. Det var Beijing i ett nötskal. Den som är fattig och råkar illa ut är utan hjälp. Komplett utan hjälp. Även om det skulle vara den andra kvinnans fel egentligen. För hon är rik, hon är antagligen partimedlem. Han är bara en vanlig man. Vem bryr sig om vanliga män? Ingen i partiet i alla fall. Inte polisen. Inte det juridiska systemet. Vi är tvungna att dra därifrån. Man kan råka illa ut som utlänning om polisen dyker upp. Så säger turistskrönorna. Vi lämnar taxichauffören. Trycker en sliten sedel i hans hand. Han märker det inte knappt.

Beijing is two cities. One is of power and of money. People don’t care who their neighbors are; they don’t trust you. The other city is one of desperation. I see people on public buses, and I see their eyes, and I see they hold no hope.

Beijing är det perfekta giftermålet mellan kapitalism och kommunism. Det är ett lyckligt äktenskap för alla utom invånarna. Att Old Ai skriver en så utlämnande och ärlig text kan bara betyda två saker. Antingen har han förlorat allt hopp. Eller så vet han att de inte kommer åt honom. Jag hoppas att det är det senare. Jag hoppas verkligen det. Men jag vet inte vad som i övrigt tyder på det.

Den gudomliga boutiquen

2011-08-28T16:51:00.003+02:00

På Färgfabriken kan man just nu se Katarina Elvén och Karin Lindhs utställning Den gudomliga boutiquen. Jag gick dit, dels lockad av tramsiga namnet också på grund av den enligt beskrivningen på hemsidan "kretsar kring konsumtionens bilder, objekt och historia". Spännande tänkte jag. Eller förhoppningsvis så.

Utställningen består av interiör från varuhus och bilder på skuggor av modemagasin. Symmetriskt uppställda skospeglar återger mig upphackad och stirrande tillbaka. "Är det här allt?". (Konsumismens eviga fråga.) Det är svårt att skilja på utställning och utställningsrum, vilket antagligen är meningen. En ensam varudisk tronar hermetisk i det ena rummet. Jag blir förvirrad. Fortfarande denna känsla av tomhet. Var är... objekten? De finns inte här. Varorna har trollats bort av konstnärerna. Varuhusinteriör i sig är inte spännande för oss. Ögonen är för vana. Glider över utan reflektion. Så vad händer när enbart inramningen finns kvar? Utställningen är ett försök till att trolla det magiska samband mellan framgång, åtrå och varor som är så förhärskande i vår tillvaro.

Genom att härma, förflytta och miss-bruka varuvärldens språk och arkitektur försöker de upphäva och ta tillbaka det grepp marknadens visuella retorik har över våra drömmar och handlingar...

skriver man om konstnärernas taktik i utställningsbeskrivningen. Jag köper det. Det är ett intressant försök. Men magin blir inte riktigt omvänd. Skospeglarna och disken är för snygga. Med mina konsumtionsögon kan jag inte se på dem som något annat än estetik. Produkter lösryckta ur sitt sammanhang. Jag vill äga en av de där skospeglarna och går därifrån med en känsla av fortsatt tomhet. Samtidigt som jag tvingas till att reflektera över var magin egentligen sitter.

Tips: Den 14 september kl 19 kommer det vara "performance, föreläsning, release och bar" på Färgfabriken med Katarina Elvén och Karin Lindh som presenterar ett nytt textverk och dessutom låtit konstnärerna Petra Axelsson, Maja Hammarén och Ulrika Sparre göra varsitt verk i anslutning till Den gudomliga boutiquen.

Den gudomliga boutiquen finns kvar till den 16 oktober.

Våldsam harmoni i Kina

2011-08-25T18:22:00.003+02:00

Ni vet när jag hängde i Kina i våras? Nu finns numret med reportaget jag skrev i Konstnären, "Våldsam harmoni i Kina", på nätet. Det handlar om förföljda konstnärer i Kina och om konstnärer som inte alls är förföljda därför att de vet att hålla käft. Läs!

Jag intervjuar Philip Tinari där bland annat, chefredaktören för LEAP Magazine där, en extremt bra tidning om kinesisk konst på både engelska och kinesiska. Tips om man är intresserad av samtida konst och/eller Kina eller bara av en jävligt bra och snygg tidning.

Modesamtal i Malmö

2011-08-21T21:31:00.003+02:00

För er som finns i Malmö! På tisdag den 23 augusti samtalar bland annat jag om 'mode, känslor och politik' på Malmöfestivalen. Det är Fordral som anordnar och andra medverkande är Hanna Witrock, Lisa Svensson och Margareta Melin.

Kom! Det kommer bli kul. Platsen är Biograf Spegelns foajé och tiden är 18-19.

M-O-D-E

2011-08-12T11:37:00.004+02:00

Jag måste sluta ljuga på denna blogg... Måste även sluta skämta om sjuka ideal men vad ska man annars göra? Gråta? Ja, kanske det.

Jag tänker istället på helt andra saker. Jag har inget intresse av att VARA mode. Min person måste få vara separerad från allt det där, annars kvävs jag. Men om man inte ÄR mode, vad är det då som gör en legitim som skrivande om mode? Om inte en Jil Sanderkavaj, en Gareth Pughtopp eller för den delen en liten billig Marc by Marc Jacobstygpåse inte bevisar att jag ÄR en del av allt det där? Var ligger det, liksom? Är det ändå inte smaken som i slutändan legitimerar en modeskribent, om det nu är det man ska föreställa? Om man ska vara lite cynisk?

Det är sånt jag går och funderar på. Postmodeveckeranten, där fick ni den. Tjoff.

Modevecka

2011-08-11T16:38:00.004+02:00

Vet ni att det finns modemänniskor som lever på smink! Det är för att de inte tillåter sig själva eller varandra att äta någonting annat. Jag har själv sett dem. De står på damtoan och tuggar i sig ögonskugga och läppstift som de fått i goodiebag från Max Factor på modeveckan. Sen när man kommer in lägger de på russinfejset igen och stirrar ut en. Ögonen är som knivar. Munnen är kladdigt blå, pärlemor och röd.

Bild: bästa Nanna Johansson

"Back-kvinnan"

2011-08-08T11:33:00.004+02:00

Gissa min syster.

Bilder härifrån

2011-07-19T17:18:00.002+02:00

Taget med loopcam!

Jag har sommarlov. Det har ni med. Vi tar lite paus här och låtsas som att det inte var paus redan innan. Som om den här bloggen inte var en enda stor paus. Man måste ha paus vet ni! Mellanrum. Men det vet ni ju.

Jag vill passa på att tipsa om att ett stort reportage jag gjort till tidningen Konstnären om förföljda konstnärer i Kina nu finns ute! Dessutom är det ett nytt nummer av Nöjesguiden ute med texter av mig om stylistutbildningar i Sverige, Stutterheims regnrockar och varför det i hela världen kan anses vara provocerande att vara blek på sommaren(klicka!).

Krig- nu i Hipstamatic

2011-07-19T17:00:00.002+02:00

I British Journal of Photography kan man läsa om projektet Basetrack där en grupp fotografer följer med en amerikansk pluton i Afghanistan mitt under brinnande krig. Dessa fotograferar gruppen och omgivningen och lägger upp den på sin sajt och på Facebook så att de anhöriga till soldaterna kan "vara med" och hålls uppdaterade. Det är en ideell organisation och projektet har uppskattats mycket av de anhöriga, enligt artikeln. Fotograferna ska dock inte längre få följa med plutonen av säkerhetsskäl, men bilderna finns kvar.

Detta är förstås en ny sorts journalistisk och inställning till krigsrapporterande så vidare, men det som mest förvånar med detta är själva fotona. De är tagna med Hipstamatic, en fotoprogram som finns till iPhone, som ni säkert är bekanta med den från facebook där en veritabel epidemi av sjuttiotalsporriga digitala polaroidbilder av picnicfiltar, hamburgare, bad från klippor och så vidare, tagna med just Hipstamatic, har härjat. Programmet har ett speciellt filter som får allt att se ut att vara taget med en kompaktkamera en solig dag 1968. Det är ett filter som helt enkelt får allt att se lite mer romantiskt ut. Sentimentalt, liksom. Perfekt för alla som vill få sin tillvaro att verka lite mer som retroromantiska bloggen Niotillfem.

Men krigsfotografi á la Niotillfem? Är det inte något väldigt märkligt med det? I The Guardian skriver Patrick Kingsley om projektet under rubriken "War photography- Isn't there an app for that?". Där förklarar fotograferna att de inte planerade att använda Hipstamatic från början, men att de övergick till det för att det var bättre. "the pair settled on Hipstamatic both because of its retro aesthetic and because the iPhone "was the ideal, rugged piece of gear for southern Afghanistan"." Så det fanns förstås en praktisk aspekt av det, men retro-estetiken? Den berörs inte mer i artikeln, som för övrigt är märkligt okritisk.

Fotona är riktade främst till de anhöriga till plutonen, vilket förklarar det sentimentala anslaget. Men ändå, ett fotofilter lagt över krigsfotografi, det finns en viss symbolik över det. Filter som i ett politiskt filter, filter som i ett skydd mot det verkliga kriget, filter som ett sätt att göra romantiska hjältar av amerikanska pojkar i ett hopplöst krig. Filter som ett sätt att anspela på vad, på 1968, på kriget i Vietnam? Förvisso ett krig som var och är mycket hatat, men som också är mycket förevigat genom foto, film och andra populärkulturella skildringar. Ett krig som i efterhand blivit en symbol för imperialism och amerikanska makthavares bortkastande av unga soldaters liv.

Bilderna skapar overklighetskänslor. Det ser inte ut att vara på riktigt. Men för de sexton talibaner vars död har skrivits upp på whiteboardtavla på en bild var det nog rätt så mycket på riktigt. För dem vars fält och byar pudrats med vit fosfor som kan ses på en annan kändes det nog verkligt. För att inte tala om de amerikanska soldater som fått ge sitt liv i det här kriget. Det är det som är så obehagligt. Hipstamatic-filtret förstärker egentligen bara det. Frågan är om det är medvetet från Basetracks sida eller ej.

En ny slags coolness som jag inte riktigt förstår men älskar

2011-06-16T21:50:00.004+02:00

Sasha Pivovarova i juni-julinumret av franska Vogue, fotad av Inez van LamsWeerde och Vinoodh Matadin och stylad av Joe McKenna

Hannah Nobel på omslaget till b Magazine s/s 2011, fotad av Aitken Jolly och stylad av Jason Hughes

Beyonce i julinumret av Dazed & Confuzed, fotad av Sharif Hamza och stylad av Karen Langsley

"Asien"

2011-06-14T10:36:00.005+02:00

Bild från pressreleasen

En kompis återgav ett mejl hon fått från Patrikssons Communication. De skulle ha ett Thomas Sabo-event och frågade om hon ville spela skivor. Det konstiga är att hon aldrig spelat skivor. Hon jobbar förvisso med mode, men hon är inte dj eller liknande. Varför frågade de då just henne?

Det visade sig att eventet hade tema "asien", eftersom Thomas Sabos smyckeskollektion hade det temat. Min kompis är född i Sverige men av kinesiska föräldrar. Hon är alltså perfekt på ett event med tema "Asien". Jättekul att ha en gullig liten "asiat" som spelar skivor, eller?

Idioti.

Musiken hon skulle spela? "Modernt asiatiskt electro i linje med kollektionen."

FYI, Asien är världens största och folkrikaste världsdel bestående av 49 stater. Att använda inspiration "Asien" är ungefär lika intelligent som att använda inspiration "Afrika". Inte för att folk slutat göra det men ändå... Extremt eurocentriskt.

Nöjesguiden

2011-06-14T10:31:00.003+02:00

Nu finns mina premiärtexter upplagda på Nöjesguidens sajt. Texten om STYLEBY finns här, Beckmanstexten finns här och min krönika finns här.

Här kan ni dessutom läsa en liten introduktion av.... mig.

Ps: snart ska jag skriva lite här också, lovar.

Premiärguide

2011-06-06T14:02:00.006+02:00

Illustration av Clara Aldén

Första numret av Nöjesguiden där jag medverkar som moderedaktör finns ute på stan nu! Jag skriver bland annat om att 'brinna för mode', om Beckmans examensvisning och STYLEBY och vad som egentligen kan tänkas vara grejen med den tidningen(se illustration ovan).

Parfym

2011-06-01T12:05:00.003+02:00

Reklam för Justin Biebers parfym "Someday" via Fifty Scents. Är det inte cyniskt hur exakt den fångar en tonårstjejs längtan? Den slår an något i sin banalitet. Man vill ju typ köpa den när man ser reklamen.

Varje gång jag läser Caroline Hainers parfymblogg Fifty Scents känner jag hur jag blir mer och mer besatt av doft. Tänker mig parfym som en form av magi, ett sorts vodoo-betvingande av omgivningen. Om det funkar, det vill säga. Annars är det som en dåligt kastad trollformel, som slår tillbaka på en själv.

Jag är väldigt ointresserad av skönhet förutom när det gäller just parfym, samt läppstift och nagellack (alla snabba effekter, hatar pill och tidsspill). Ni läser antagligen alla den, men om ni inte gör så finns den här.

LEGENDARY

2011-05-31T13:17:00.000+02:00

Kommentar överflödig. Älskar.

Naim Josefi och ett kommentarsfält

2011-05-31T12:13:00.004+02:00

THE COUTURE MOVEMENT from melkhoofd on Vimeo.

Film till Naim Josefis första kollektion "The Recipient" som han gjort tillsammans med reklameleven Maja Bergström.

Beckmans examensvisning saknade som bekant en elev; Naim Josefi. Agnes B har skrivit bra om det här. Naim menar alltså att hans första kollektion blev diskvalificerad utifrån ett osynligt ramverk som finns på skolan, att han blev utfryst av både lärare och elever och att han därför gjorde en andra kollektion, som inte heller blev godkänd då den uppfattades som en kritik till skolan.

Detta är alltså Naims version av varför han inte visade på examensvisningen. Beckmans kan man inte riktigt veta eftersom de inte kommenterar enskilda elever.

Vad man däremot kan se är att det verkar extremt infekterat. I kommentarsfältet till Agnes inlägg är tonen hätsk och Agnes har bland annat uppmanats att gå och hänga sig. Naims kläder har kallats "showkläder för Rio-paraden". Det divideras fram och tillbaka om huruvida Naim är begåvad eller värdelös och kommentatorerna verkar uppriktigt förbannade över att Agnes vågat beröra något så internt i sin egna(!) blogg.

Jag vet inte var sanningen ligger här. Det jag vet är att det Naim har gjort innan har hållit mycket hög nivå, därför var det tråkigt att hans kollektion saknades på visningen. Det jag däremot anar, efter att ha läst kommentarerna på Agnes blogg, är att något är ruttet i sammanhanget. Läs själva.

Ps: jag har skrivit om många av de övriga eleverna i nya numret av Nöjesguiden som kommer på torsdag. Därav ingen recension här! Detta är bara en kommentar till uppståndelsen på Agnes blogg.

Om Siri Derkert, gatukonsten och nolltoleransen

2011-05-26T17:11:00.004+02:00

Bild på Östermalmtorgs tunnelbanestation, lånad från Wikipedia.

Hade idag glädjen att få besöka Siri Derkert-utställningen på Moderna Museet som öppnar på lördag. Uställningen sträcker sig över hela Derkerts liv, mellan 1888 och 1973, via Parisvistelser i början av 1900-talet, livstraumat med dottern Liv som avled 1938, till Fogelstadsgruppen och Derkerts politiska engagemang. När jag stod där kom en känsla av tacksamhet till alla dessa kvinnor som kämpat och varit obekväma, och som skapat allt det vi har idag, över mig. (Fogelstadgruppen var till exempel med och kämpade för kvinnlig rösträtt när det begav sig). Men den väckte också många tankar om konstens vara och icke vara.

I ett hörn av utställningen visas ett videoklipp från SVT från 1962 där Derkert, som antagligen precis påbörjat sitt stora verk på Östermalmtorgs tunnelbanestation, debatterar den moderna konstens tillträde till tunnelbaneväggarna, med advokaten och högerpolitikern Patric von Ossbahr, en äldre herre iklädd fluga. Derkert som är i sitt esse rör sig som en poetry slam-deltagare och låter von Ossbahr få veta både ett och annat. Von Ossbahr är i sin tur upprörd och indignerad över hur konst som, underförstått, den stora massan inte förstår ska få vara en del av det offentliga rummet. Han efterlyser konst som är trevlig. Det är komiskt att se de båda mötas, men någonstans där säger Derkert att de, alltså SL, ”har gett oss väggar”, vilket fick mig att haja till. De moderna konstnärerna fick bokstavligen väggar att uttrycka sig på i det offentliga rummet. När man ser debatten mellan von Ossbahr och Derkert inser man hur fantastiskt detta egentligen var.

SL gör ju förstås plats för modern konst i tunnelbanan idag också, men det är också uppenbart hur The von Ossbahrs av idag har vunnit. Hur definitionen av ”trevlig konst” förvisso vidgats, men att det fortfarande är väldigt villkorat. Jag vet inte vad Siri Derkert skulle tycka om jämförelsen men hennes verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation- den skissartade, enkla blandningen av fraser och bilder och budskapet- påminner om klottret, grafittin och gatukonsten av idag.

Häromdagen följde jag med min lillebror till affären Highlights på Östgötagatan i Stockholm där s man kan köpa sprayfärgburkar samt tidningar och böcker om graffiti. Det slog mig när jag stod där, att det är fantastiskt att en sådan affär ens finns i Stockholm. Vi har ju som bekant sedan 2007 nolltolerans mot graffiti och klotter i Stockholm. Man får inte ens göra saker som kan ”väcka intresse för klotter”, vilket Citys Sofie Nohrstedt skrivit bra om precis. Kundunderlaget för Highlights borde vara minimalt om man förutsätter att de flesta inte målar graffitti hemma. Nu finns det ju alltid folk som lyckas måla oavsett, men ändå. Det måste vara svårt att hålla den kulturen levande här. Affären ska också ha fått påhälsning från polisen många gånger.

I City-artikeln menar trafikborgarrådet Ulla Hamilton att graffitti är ”En tavla på väggen”. Klotter däremot ska bekämpas. I Stockholm ska det vara ”tryggt och snyggt”, enligt henne. Det känns som ett eko av vad von Ossbahr menade skulle finnas på tunnelbanans väggar. Trevlig konst. Men då var det Derkert som fick rätt. Hennes konst fick vara kvar och påminna om kvinnokampen och sticka konservativa i ögonen fram till idag. Uttalandet ”de gav oss väggar”, känns så sorgligt i relation till idag. För gatukonsten, som kanske kan beskrivas som den mest kontroversiella konsten av idag, får inga väggar i Stockholm. Vi har nolltolerans, som om det vore droger eller våld vi talar om och inte konst och kreativitet.

Team von Ossbahr, som Hamilton helt klart tillhör, har ett stadigt grepp om samtalet om den offentliga konsten idag.

I Ain't Thick

2011-05-17T10:06:00.002+02:00

Jag har lyssnat en del på Jeffrey Lewis cover på Crass I Ain't Thick på senaste.

Soody Sharafi

2011-05-15T17:32:00.003+02:00

Hittade Soody Sharafis fotoserie "Moslem Youth" i en tidning. Tonårstjejer i Iran som gör vad tonårstjejer gör mest. Spelar gitarr, ansar ögonbrynen och hånglar. Men liksom, i Iran. Det finns något oemotståndligt coolt över det. Och gud vad jag vill åka till Teheran.

Nöjesguiden

2011-05-15T12:55:00.004+02:00

En annan sak! Jag är Nöjesguidens nya moderedaktör. Första numret kommer i juni. Jag har blivit lovad att få göra vad jag vill. Ungefär. Hehe. Det ska bli kul. Vad vill ni läsa om egentligen?

Jag vill skriva om allt som ingen annan ids skriva om. Jag är inte ute efter att bli kompis med alla i modebranschen. Jag har aldrig varit mycket för det där med nätverkande ändå. Jag tror det är viktigt med en viss distans. Man måste vara lite av en ö för att ha rum att tänka. Och jag vill gärna vara en ö. En liten kärv men trevlig ö i någon älv någonstans. En sån med lite björkar och lysande orange hjortron på sensommaren. (skyller detta stickspår på jetlag)

2011-05-15T10:32:00.004+02:00

Sverige, Sverige, moderland. Jag är hemma igen. Det känns konstigt. Sitter framför datorn och har precis bestämt mig för att inte lämna in min c-uppsats i genusvetenskap imorgon. Behöver jag nämna att jag alltid lämnar in i tid annars, aldrig misslyckas? Just därför känns det lite jobbigt. Som om min karaktär hängde på det. Skärp dig, Sanna. Din karaktär är så mycket mer än så.

Vad har jag då gjort i Beijing istället för att skriva på min uppsats? Förutom att leva, älska, äta har jag skrivit på en långt reportage om förföljda konstnärer i Kina till nummer 2, 2011 av tidningen Konstnären. Mycket nedslående och mycket intressant.

Apropå det har en konstnär, som jag tror jag nämnt tidigare, Cheng Li, som genomförde performancet "Art Prostitution" i mars på en gruppshow och sedan blev fängslad för detta, blivit dömd till ett år i arbetsläger. För ett performance. Här har vi Kina idag.Här är ert på-väg-att-utvecklas, öppnande-upp-sig-fantasilands sanna ansikte.

Vykort från Beijing, 28/4/11

2011-04-28T06:05:00.003+02:00

Vet ni vad som är overkligt? Det är overkligt att dricka drinkar på en bar i Beijing några timmar man läst en artikel om att Ai Weiwei eventuellt ska ha erkänt skattebrott efter tortyr. Uppgifter som ska ha fått hans syster Gao Ge att säga “I cannot let my mother see.” Insikten om att om det hade varit jag, hade jag erkänt vadsomhelst.

Det är overkligt att hänga runt i galleridistrikt när man vet att andra konstnärer också sitter fängslade, kanske någonstans här i Beijing. Inte bara för att de har gjort politisk konst, utan även för att de gjort obscen sådan. Två performancekonstnärer som ska ha haft sex i konstsyfte har varit häktade i flera veckor, liksom deras kollega som anspelade på jasminerevolutionen. En ytterligare kollega, konstnären Guo Gao ska ha släppts. Hans brott var för övrigt att fotografera gruppshowen som deras performance var en del av.

Metablogg

2011-04-26T08:21:00.003+02:00

Ibland funderar jag på att lägga ner den här bloggen och starta en ny, friare, fräschare som ska handla om allt mellan himmel och jord. Där ska allt som inte får plats här få plats, även om jag lyckas trycka in en del här ändå. T.ex. tankar om djur och natur? Konst? Sex? Kattfiskar? Jag vet inte.

Den ska vara snygg, lättnavigerad och inte ligga på blogspot.com. Framförallt ska den inte ha ett pretentiöst lorem ipsum-namn på engelska.

Sedan så blir jag lat och struntar i det. Förkovrar mig i nån pdf. Tvättar håret. Ingenting blir gjort. Så jag tänkte bjuda in er i denna tanke-loop. Jag vet inte vad ni tycker men om ni tycker någonting så får ni gärna bidra.

Det var allt!

Körsbärsblommorna i Yuyuantan Park

2011-04-15T05:32:00.005+02:00

Bild lånad härifrån

Kinesiska parker är ett kapitel för sig. De tar ofta inträde. 10 RMB för ett besök kan det kosta. Det är inte mycket för mig, men för någon som tjänar fyra kronor i timmen är det förstås det. Igår var vi i Yuyuantan Park, känd för sina blommande körsbärsträd. Det är en smärre folkfest going on, när de blommar, vilket råkar vara ungefär nu, i april. I västerländska turistguider till kinesiska turistmål brukar det inte sällan raljeras över kinesiska turister. De gör liksom allt fel. De verkar älska att resa i grupp med guide och skäms inte att följa denna guide som bär en färgglad flagga, gärna bärandes kepsar i samma färg. De skräpar ned och har ingen känsla för autenticitet. De pratar för högt och fotograferar fel saker.

Yuyuantan Park var smockfullt av folk, många med en krans av plastkörsbärsblommor på huvudet som man kunde köpa vid entrén. De flesta gick samma väg runt sjön. Alla fotograferade sig framför träden(se ovanstående bild). Gärna hållandes en kvist så nära ansiktet som möjligt. Vi var inställda på picknick, så vi tog en avstickare inåt parken, där det var relativt tomt och placerade oss i skuggan vid en grön plätt med prunkande körsbärsträd. Från högtalare strategiskt utplacerade överallt hördes lugn musik. Låtarna varvades med en vänt förmanande kvinnostämma. Ibland patrullerade en polisbil förbi. Samtidigt sjöng fåglarna runtomkring oss. Solen sken. En lätt känsla av overklighet infann sig.

Och mitt i allt detta, alla dessa människor med kameror. Det var slående hur viktigt fotograferandet verkade vara, för de som tagit sig dit. Unga tjejer turades om att fota sig framför träden. Mammor och döttrar. Föräldrar med barn. Brudpar ställde sig i avancerade formationer, strängt styrda av bröllopsfotografen. Kinesiska par verkar framförallt gilla att fotografera sig på avancerade sätt. Eller, det är killen som fotar och tjejen som poserar. Killarna har ofta systemkameror och tjejerna visar en imponerande uppfinningsrikedom och dedikation när det gäller poser. Sedan tittar man allvarligt på bilderna som blev ihop. Blir det fel får man ta om.

Att fota verkar vara ett sätt att umgås här. Det är inte skämmigt att posera så att andra kan se. Det är en aktivitet i sig, lika god som någon annan. Jag själv, som rodnar lätt och ofrivilligt lägger på mycket ansträngd min så fort en kamera dyker upp kunde inte låta bli att bli lite imponerad, även om man kan fråga sig vad de gör av alla bilder. Jag själv ägnade mig förstås åt det vi västerlänningar helst gör när vi inte arbetar. Sippade vin.

Vykort från Beijing

2011-04-12T03:24:00.004+02:00

Huang Xiang, som efter ovanstående performance arresterats av kinesisk polis.

Det är märkligt att vara i Beijing nu. Man kan lätt säga att det ligger en sordi över den här våren. Samtidigt är Beijing vant. Ansiktsdragen var redan ordnade, innan folk började försvinna för den här gången. Trafiken rusar smidigt fram på ringvägarna, de otaliga cyklisterna likaså. De flesta känner nog inte ens till att deras utomlands(!) mest uppskattade konstnär har försvunnit. Att ingen vet var han är, men att hans sägs komma bli åtalad för antingen plagiat eller ekonomiska brott. Vad som än passar, liksom. Vi tar det som det kommer, lite på en höft. Det är förresten inte bara Ai Weiwei som försvunnit. Det sägs att ungefär 200 personer försvunnit senaste tiden, men det är kanske överdrivna siffror. Advokater, skribenter och performancekonstnärer, alla är de puts väck.

Jakob såg häromdagen en man bli bortförd av civilklädda poliser, för att sedan själv bli förföljd av en säkerhetspolis som mumlade något om "lao wai" i sin telefon. Men de bryr sig egentligen inte så mycket om utlänningar, fokus är helt klart den egna befolkningen.

Tankar kring turism del II

2011-03-28T04:11:00.006+02:00

I Beirut i somras. Jag och Jakob är där på semester och vi kände ingen. Beirut är en gåta för oss, gömd bakom tonade hummerbilrutor, mörka solglasögon och skottskadade husfasader. Vi har en Lonely Planet-guidebok och Internet till vår hjälp. Vi är turister. En kväll går vi till en restaurang som det tipsas om i guideboken. Det står att det är autentisk atmosfär och äkta libanesisk mat. Ägaren ska vara lite excentrisk, står det. När vi kommer in i den lilla restaurangen är det uppenbart att det inte bara är vi som fastnat för just den beskrivningen. (Lonely Planet är en av få guideböcker till Beirut som är lätt att få tag på.) Därinne sitter cirka sju andra par, av västerländsk härkomst, och skäms. Jag skriver skäms, eftersom det var så uppenbart att alla gått dit för att få en autentisk atmosfär, och istället får en spegelbild av sig själv och sitt turistskap slängda direkt i ansiktet, förvrängda som spegelhuset på Gröna lund. Stämningen inne på den där restaurangen var tjock som mannagrynsgröt. Inget av sällskapen pratar med varandra. Inte ens de som blivit satta vid samma bord i brist på plats. Även fast det säkert är många olika nationaliteter därinne så räcker det inte. Gästerna hade gått dit för att se libanesisk kultur och istället fick de rodnande se sig själva.

Vi känner förstås samma sak som de andra, men kan inte riktigt låta bli att förundras över denna extremt intressanta situation och kan inte sluta skratta. Vi beställer in mat och vin och känner oss som turister i turismen. Det är ett billigt knep som syftar till att vi ska få känna oss (i alla fall lite) som individer. Restaurangägaren var uppenbarligen medveten om sin status som excentrisk och spelade på den, samtidigt som han såg extremt trött och sliten ut. Vi går därifrån, både generade och upplyfta. Vi hade bestämt oss för att acceptera vår roll som turister. Att acceptera att det som turist knappast går att finna något som är ”autentiskt” och att detta heller inte är något som bör eftersträvas. För det är en fantasi, skapad av resehandböcker och –tidningar, för att sälja just- turism.

Några dagar senare befinner vi oss i en liten by på syriska landsbygden. Vi har bokat ett slumpmässigt valt hotell. I dalen nedanför byn smyger hyenorna genom de lummiga olivlundarna på natten. Ägaren till hotellet är, just det, också ganska excentrisk. Han har bott i USA, sjunger och spelar ett stränginstrument vars namn jag nu inte minns, och bjuder oss på te. Vi är de enda gästerna eftersom det är lågsäsong. Han hävdar att han är med i vår guidebok. Jag kollar sedan men hittar inte hans hotell. Det var kanske i någon tidigare upplaga, men nu är han borttagen och det kändes lite tragiskt. Ägaren verkade vara nöjd över att ha blivit tipsad om i guideboken, medan han körde sin lilla repertoar av historier som hans fru helt uppenbart inte orkade lyssna till för sjuttiofjärde gången. Hon log snett och plockade bort våra koppar. Kanske ansågs han inte längre excentrisk på det rätta sättet, på det autentiska sättet. Kanske var hans hotell för slitet, för illa skött.

Men jag kunde inte låta bli att tycka att det var synd att hans femton minuter i Lonely Planets rampljus var över, samtidigt som det kändes lite skönt att inte behöva stöta på några autentitetssökande amerikaner i korridoren på morgonen.

(Apropå det, blir man någonsin mer rasist än som turist? Turistande ryssar är si, turistande italienare är så. Amerikaner ska vi inte ens prata om.)

Tankar kring turism del I

2011-03-28T03:47:00.008+02:00

Det är inte lätt att vara turist. Det ska inte vara lätt att vara turist, i alla fall om man reser till ett så kallat u-land. Det enda sättet att vara turist i fattigare delar av världen med någon slags förstånd i behåll är att ha konstant identitetskris och dåligt samvete under hela resan. Man måste svetta sig igenom det.

Eller nä, nu överdriver jag. Men gud vet att det är så jag hanterar de extrema klyftor som gör sig påminda så fort man åker ett visst antal mil söderut, västerut eller österut. Allt man rör vid som turist blir liksom lite smutsigt. Det är så det känns. Varje nyfiken blick man kastar och varje girigt andetag insupande ”äkta kultur” förändrar det som man intresserar sig för, samtidigt som det lämnar en själv relativt oförändrad.

Visst är turismen viktig för många områden. Det är så vi har ordnat det för oss. Vissa delar av världen blir liksom satta bakom glas, så att vi andra kan komma och titta och förundras. Turistande är ofta ett sökande efter ett nu, ett letande efter autentiska människor och platser, som förstås är helt befängd. Det är kapitalismens sentimentala baksida. Vi sörjer det som vi förlorat samtidigt som vi ivrigt hejjar på ”den oundvikliga utvecklingen”.

Man kan slippa det här om man åker till Europa, USA och eventuellt Japan. Man kan slippa hamna i den obekväma situationen att vara relativt rik västerlänning. Problemet är att man ju är det, oavsett. Man kan inte komma ifrån det. Det om något, är en insikt som kan komma ur turismen. För jag tror inte att det är bättre att stanna hemma. Man måste ju bråka lite med sig själv.

PS

2011-03-22T13:44:00.001+01:00

Om någon av er råkar befinna er här får ni gärna höra av er! Jag finns på sannasamuelsson(a)gmail.com.

Hej

2011-03-22T13:02:00.002+01:00

Jag är i Beijing. Ja. Glömde säga det! I två månader. Blogspot är blockerat. Jag skriver detta medelst magi. Wish me luck!

På IKEA i Beijing

2011-03-22T12:58:00.003+01:00

Jag och Jakob befinner oss på IKEA i Beijing. Vi har tagit en taxi dit, mest för att kunna handla köksattiraljer på ett enkelt sätt, men också för att kunna köpa en hel del svenskt godis. På vägen dit åker man förbi den gigantiska OS stadion. IKEA ligger inte alls långt ut, inte här. Vi skyndar genom de svenska drömhemmen, nu fyllda av medelklasskineser som prövar sängar, nyper i gardiner och öppnar och stänger skåpsluckor. Jag ser till och med en kvinna som sover under en filt i en av sofforna. Vi vill inte fastna. Nu gör vi det här snabbt, säger vi, luttrade som vi är.

Men vi fastnar. Vid ljusavdelningen börjar Jakob trycka ner doftljus och värmeljus i vår IKEA-påse. Det är i alla fall bättre än att fastna vid porslinet, tänker jag. Vi går vidare. Fastnar lite till vid växtavdelningen. När jag står där med en dammig murgröna i famnen stannar en kvinna mig. ”Uh excuse me can I take a photo of you?”. Hon har wayfarers med tjocka bågar och en gigantisk kamera. Jag tvekar först, innan jag kommer på det extremt lulsiga i att som svensk flicka bli fotad på IKEA i Beijing. Hon dirigerar mig till ett gigantiskt ställ med fejkblommor. Jag ställer mig bredbent, med händerna i fickorna. Hon rättar mig, pekar, ”Can you stand like this?” Jag drar upp benet i en bloggpose. ”Like this?” ”Yes!”. Hon visar mig bilden. Jag är glad att mina rodnande kinder inte syns på bilden och godkänner. Det är för ett ”social network”, förklarar hon och nämner ett namn som jag inte uppfattar. Hon ska skicka en inbjudan via mejl.

Efter kassorna ligger svenska matavdelningen. Jag vaktar våra påsar medan Jakob fyller en varukorg med knäckebröd, Norrlands guldöl och Ahlgrens bilar till vad som ska bli ett värde av 400 kronor. Framför mig hänger en skärm med filmer som visar svenska traditioner. Midsommar, kräftskiva, göra köttbullar, äta bakisfrukost, allt skildrat i ett lätt rosa skimmer. Jag står som paralyserad och stirrar. Varje gång Jakob kommer tillbaka med ett lass svensk mat hoppas jag att han är klar så att jag inte behöver stå där längre. Men det dröjer. Jag känner hur jag börjar kallsvettas. Detta är propaganda. Kulturimperialism, i form av knäckebröd från Leksand. Vill jag att alla medelklasskineser ska bo i IKEA-hem? Nej. Kommer de att göra det? Troligtvis inte. Inga kineser tittar på tv:n när de går förbi och skämtar om de höga priserna (helt vanliga svenska priser, för övrigt).

Det är bara jag som står där och stirrar. Kineserna är vana vid propagandafilm.

Om frihet och Lady Gaga som alien

2011-03-06T23:34:00.003+01:00

This is the manifesto of mother monster.

On G.O.A.T, a goverment owned ailen territory in space, a birth of magnificent and magical proportions took place. But the birth was not finite. It was infinite.

As the wombs numbered, and the mitosis of the future began, it was precived that this infamous moment in life is not temporal. It is eternal. And thus began the beginning of the new race. A race within the race of humanity. A race wich bares no predjudice, no judgement, but boundless freedom.

Citatet ovan kommer ur introt till videon för Lady Gagas senaste singel "Born This Way". Egentligen kan det nog avfärdas som en sorts dekorationstext snarare än som ett budskap, men jag tycker att leken med pånyttfödelse är intressant. Gaga blir i videon förlöst av en fördubblad modell, i en kalejdoskopiskt rymdfödelse. Pånyttfödelse betyder i Gagaversionen två saker; en nyvunnen frihet, men också avkastade av det gamla; inga fördomar och inga ingrodda föreställningar. Det är en uppenbar flirt med den del av Gagas publik som antas tillhöra någon slags minoritet; "You’re black, white, beige, chola descent. You’re lebanese, you’re orient"(...) "No matter gay, straight, or bi. Lesbian, transgendered life", som hon så elegant uttrycker det i texten.

Men jag vill mena att det även finns en koppling till pånyttfödelse så som det ofta porträtteras i modet. Den pånyttfödelse som kräver en viss sorts neutralitet; ungdom, vit hy och gärna en lätt ätstörning. Den pånyttfödelse som modellerna förkroppsligar. Inte en kroppslig, utan en estetisk sådan. Den kräver bara en sak egentligen; minimalt med kropp. Modellerna är alla utbytbara. De går på rad, och är för ett ovant öga svåra att skilja från varandra. De liknar varor på ett varuband. Modellens födelse runt 1890 var också parallell med den breda konsumtionen i Europa. Modellens uppgift är att vara en kropp, att fylla ut kläderna. Men varje liten valk och antydan till personlighetsdrag stör denna process. Modellen är en kropp utan kropp. En människa utan mänskliga drag. Detta för att kläderna ska få så stort utrymme som möjligt. Hon är den vita kanvas som modet målas på.

Modellen är en alien, precis på samma sätt som Lady Gaga framställer sig som det. Transformationen är här upphöjd, idealiserad. Bort med det gamla. Allt ska bort. Och så vidare. Ofta är det svårt att känna igen Gaga från olika bilder, eftersom hon är så hårt sminkad och stylad. Det är tydligt att det evigt föränderliga är ett ideal som förs fram. Lady Gaga har inget eller tusen ansikten. I "Born This Way" fullbordas det budskapet, under en lätt violett hinna av hbtq-rättigheter.

Det som är problematiskt med det budskapet som Gaga för fram i videon är att inte alla tillåts transformera sig. Modepånyttfödelsen kräver alltså vithet, ungdom och en smal kropp. Dessutom kräver det kapital, för en person som inte är modell. Lady Gaga är även hon vit, smal och ser relativt ung ut, även om hon inte är en tonåring. "Born This Way" är motsägelsefull. Den har delvis pånyttfödelsetemat, men också ett annat; "I’m beautiful in my way, ’cause god makes no mistakes. I’m on the right track baby. I was born this way". Det beständiga i att vara pånyttfödd? Du räcker kanske inte som din mamma födde dig, men som alien, eller som ett little monster, som Lady Gagas fans kallar sig, har du möjlighet att välja vilken identitet du vill.

Pånyttfödelsen i "Born This Way" är en födelse in i en varufierad tillvaro. Alla får vara med, bara de konsumerar. Här finns inga fördomar och inga gamla identiteter som ligger och skräpar. Ingen svettig kropp som skaver. Jag är inte säker på att det är den definitionen av frihet som vi behöver.

Gays Against Gaga

2011-03-03T21:55:00.004+01:00

Gays Against Gaga sätter fingret på de extremt blandade känslor jag har inför fenomenet Lady Gaga. Det är en blogg som ifrågasätter artistens påstådda engagemang i HBTQ-frågor. Dels ifrågasätter de att en mycket vinstgenererande artist i princip utmålar sig som en representant från en mycket aktiv rörelse- på lösa grunder. Dels hennes samarbete med Target och andra företag, som enligt uppgift ska bidra med medel till konservativa anti-gay politiker i USA. De tycker även att hon framför en pinsamt klyschig glitterversion av den queera kulturen. De ser henne helt enkelt som en produkt riktad direkt mot gaykulturen, kommen direkt ur ett kapitalistiskt maskineri.

I hennes nya låt Born This Way är det mer uppenbart än någonsin. (Född på vilket sätt, liksom? Supersmal? I köttbikini? Straight? Snacka om att relativisera andras kamp.)

Ur bloggen:
"Fake cultural dissent isn’t neutral—it displaces the social space once fulfilled by ACTUAL cultural dissent. So we end up with products for change instead of movements for change. And we’re left with more and more consolidation of power into fewer and fewer hands. It’s not a step forward when energy that was once poured into building sustainable alternatives to corporate culture now get poured into worshipping our corporate overloards. Especially since economic inequality is what fuels homophobia the most."

Jag blir så löjligt tacksam när det teoretiska och det populärkulturella kan mötas på ett så fantastiskt bra sätt. Edward Said, bell hooks, Justin Bieber och Lady Gaga på samma gång. Wow. Tack. Läs!

Om två stolar

2011-02-25T09:52:00.003+01:00

Har nyligen fått två stolar som var min farmor och farfars. Pappa minns dem från sitt barndoms kök. De är ljust grå i trä. Klumpiga och slitna är de. Byggda för att hålla breda bondryggar och bakar. Nedslitna på vissa ställen av händer grova av slit, små lena barnanävar och varma kattkroppar.

Här sitter jag på en av dem med mitt kaffe framför datorn. Tangentbordets prosaiska knatter. 1900-talet är en avgrund av skillnader. Det är bara tre generationer. Ändå är tillvaron på den lilla gård i södra Östergötland där de här stolarna brukade stå, och mitt nuvarande liv och boende så monumentalt skilda från varandra. Samtidigt är gapen hos oss i Sverige inte att jämföra med övriga världen. Jag tänker på Europas krigshärjade 1900-tal. Kinas nuvarande förvandling som skapar sådana fruktansvärda skillnader mellan generationer. Alla länder som fram tills för inte så länge sedan var direkt koloniserade av västländer och de som växt upp i det, och de som växer upp nu.

Jag dricker mitt kaffe. Förmiddagskaffet. Det är en välsignelse. Jag sörplar i mig det girigt, liksom jag tänker mig att farfar och farmor gjorde det, efter att mjölkningen var klar. Det känns tryggt. Stolarna håller ännu, framförallt för en liten krokig rygg som min.

Ätstört

2011-02-24T16:23:00.002+01:00

Läser Liz Jones text om anorektiska modeller på Londons modevecka (via Johan Wirfälts twitter) och framförallt den svenska modellen Chloe Memisevic som gått många visningar och som ser sjuklig ut. Sjuklig som i ätstörd. Sjuklig som i helt sjukt att hon ens är kvar på en modellagentur. Liz Jones skriver vidare om hur plus size-modeller som Crystal Renn och Lara Stone har uppmärksammats mycket, men att dessa inte verkar ha haft någon effekt på övriga modellers vikt. Hon fortsätter;

These girls have been used as a smokescreen, so that the gay men who run the industry can continue to peddle the idea that women should look like adolescent boys (it was no coincidence that nerdy, weedy boys walked the runway in womenswear this season). This is their dream, not ours.

Jag köper personligen inte det så kallade bögkortet, men jag fastnade för formuleringen kring att plus size-modellerna används som dimridå för en fortsatt ätstörd modebransch. Genom att plus size-modellerna inte är plus size, utan ofta av någon slags västerländsk medelvikt, så sänks den vikt som vi ser som rimlig. Viktspannet flyttas några snäpp nedåt. Det är en märklig men pinsamt uppenbar mekanik.

Läs texten! Läs hela, slutet fick mig att fälla en tår över alltings jävlighet.

Las Palmas

2011-02-24T12:41:00.004+01:00

Bild lånad från Hotspot

4 miljoner visningar!

I nya nummer 7 av Artlover finns en text jag skrivit om Johannes Nyholms nya kortfilm Las Palmas. Den är, som ni säkert håller med om, helt fantastisk. Trailern ser ni ovan, tyvärr gör rättighetstjosan att hela inte kan läggas upp på nätet, som jag förstått det, men den kommer visas på SVT i sinom tid.

Huvudpersonen är hans 1,5-åriga dotter och själva filmen är skapad kring hennes personlighet och utformad som en lek. Hon är den enda människan av kött och blod i filmen- alla andra är dockor i naturlig storlek. Det gör att hon ser ut som en vuxen bland vuxna. Men en mycket mer mänsklig vuxen. En tultande vuxen med klumpigt kroppsspråk, extremt dåligt bordsskick och illasittande bh skymtande under linnet. Det är en tragisk film, men fin.

Vi får hoppas att SVT väljer att även lägga upp den på nätet, så att alla får möjlighet att se den i dess helhet!

Artlover kan ni plocka upp gratis på lite olika ställen, bland andra, Papercut, Whyred och på en massa gallerier i Stockholm. Annars kan ni prenumerera till ett mycket hemult pris. Undertecknad skriver där regelbundet, så vill ni se något annat än sporadiska utbrott över sakernas tillstånd från mig (som väl är det som kännetecknar den här bloggen) kan det rekommenderas!

Kling by H&M

2011-02-21T22:34:00.000+01:00

En annan sak: det ryktas om att Klingkollektionen på H&M inte sålde så bra? Någon som kan verifiera detta? Vad säger isåfall det om modebloggares eventuella inflytande?

Mer om modebloggare och oberoende

2011-02-21T22:32:00.000+01:00

Would you buy a used car from this woman?

Läser Johan Wirfälts och Karolina Skandes svar till Tove Leffners DN-artikel häromsistens.

Även jag tycker att frågan om huruvida Kling kan vara oberoende och samtidigt samarbeta med företag är felaktigt ställd. Kling har aldrig påstått sig vara oberoende. (En annan fråga är, för övrigt; har hon påstått sig vara journalist ens?)

Modebloggare är inte journalister. De är verkligen inte det, även om de har en egen tidning. Man kan gå från modebloggare till journalist. Eller vara båda på samma gång. Men det är ingen automatisk övergång (det tydligaste exemplet på det är nog tyvärr det här).

Jag kallar mig själv inte journalist. Jag har ingen journalistisk utbildning. Med åren kanske jag kommer känna att jag kan bära det epitetet. Men nu; nä, det diffusa skribent får räcka för mig, även om jag skriver i tidningar. Jag har alldeles för stor respekt för yrket för det. (Även om alla som kallar sig journalister såklart inte lever upp till det.)

Vad är då modebloggarna, om de inte är journalister? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg är de personliga varumärken, direkt kopplade till modeföretagen. Värdet på deras varumärke beror på hur mycket prylar, inbjudningar och erbjudanden de kan få. Därför är de aldrig oberoende, vilket vi som läsare måste förstå och ta med i beräkningen.

Vi måste förstå att de försöker sälja något till oss(vilket beklagligt nog är deras utseende, charm och personlighet). Vi måste läsa det de skriver som reklamtexter och produktinformation eller en reklambroschyr man får på posten, trots att man satt upp en ingen reklam tack-skylt. Vi måste ta det på lika stort allvar som vi tar telefonsäljarna på stan eller hudvårdsexpediterna på Åhléns. Med en näve salt alltså. Man måste inte avfärda helt, men man måste vara medveten om varför något sägs eller skrivs.

Klarar vi av det är modebloggarnas eventuella oberoende inget problem. Gör vi det?

Dö, identitet, dö

2011-02-15T23:47:00.003+01:00

Jag tänker på prylar.

Återigen tänker jag på prylar. På att ha prylar. På om man inte skulle ha prylar.

Allt jag köper tynger ner mig. I affären: jag köper en tröja. Snurrar den några varv runt halsen och går ut. En pepparkvarn behöver jag nog. Ka-ching. Ner i väskan. Ett fint nattlinne och underkläder som matchar den. Fin jag kommer vara. Stor påse. Kånkar ut den. Släpar hem alltihop. Slänger på sängen och plötsligt är de del av det jag redan äger. Massan av prylar. Högen. Ingenting förmultnar i detta hem. Ingenting försvinner. Allt är kvar. Golvet förhindrar förruttnelsen. Jag önskar att det inte vore så. Att jag inte behövde ta hand om det här.

Slitna skor är lättare än nya. Sulan är tunnare. Jorden känns igenom när man går. Varje gruskorn, varje glasbit.

Varje köp cementerar min person, vem jag är. Identiteten, denna satans börda. Jag vill inte låtsas om den, men den följer efter mig. Andas mig i nacken. Den luktar tvättmedel. Dö, identitet, dö. Jag har inte valt dig, du har valt mig.

Den okritiska modejournalistiken del II

2011-02-04T00:17:00.006+01:00

Caroline Blomst från StockholmStreetstyle i en reklam för MQ

Då kan vi övergå till det riktigt göttiga. De okritiska modebloggarna. För det är ofta dem man har börjat syfta på, när man talar om modeskribenter i Sverige. Men det finns stora skillnader, vilket ofta sagt, men som jag ändå vill förtydliga. En gång modebloggare, alltid modebloggare, som jag brukar säga... Skämt åsido, det är skillnad på dem som kommer från det journalistiska hållet och från dem som gjort sig ett namn på internet med hjälp av shoppingtips och dagens outfit. Vilken är det, kanske ni undrar nu, i detta skymningsland mellan journalistik, konsumentupplysning och lorem ipsumramsor som text som behandlar mode tyvärr ofta är.

Mediet
Modebloggare börjar helt själva. De skapar allt innehåll utifrån eget huvud. Oavsett om de blir upplockade av traditionell media senare eller inte, så verkar det som att detta är grunden till själva kärnan i deras skrivande- nämligen deras personliga varumärket. Det är den de säljer till läsaren via den noga redigerade texten och bilden. Och det är den de fortsätter sälja senare, oavsett om de hamnar på Kanal 5 eller Nöjesguiden. En modejournalist däremot, som skriver för en tidning, företräder först och främst tidningen. Namnet är förstås viktigt också, men inte alls som för bloggaren. Att gå upp i en institution som redan befäst sin vikt och makt, gör att man inte är lika beroende som en fristående aktör.

Vem är det då man är beroende eller oberoende av? Marknaden förstås. Branschen. De som säljer kläder. Här finns också en stor skillnad mellan våra två kategorier. Modebloggaren är insläppt direkt av marknaden, utan att passera gå, eller gammelmedia som det också kallas. Modejournalisten brukar ofta börja med gammelmedia, och sen gå till marknaden, vilken den bevakar eller granskar, beroende på inriktning. Skulle modebloggaren göra sig osams med marknaden, har den ingen legitimitet kvar. Varumärket hon eller han marknadsför, är direkt kopplat till det åtråvärda i att vara en sådan som går på visningar och fester. De säljer i själva verket modevisningen, och sig själv med den. De granskar inte. Vill inte. Kan inte.

Vad skulle de granska? Sig själva? Sina vänner? Det sammanhang som skapat dem? Tror inte det.

Att modejournalisten har en, eller bör ha, en distans till marknaden gör att den också kan vara kritisk. När Rodeo recenserar visningar gör de det anonymt. Det är smart. Dessutom är de såpass etablerade att de inte behöva låtsas som att alla är bra. Det är att ha någon sorts makt. (Vilket för oss till vårt nästa ämne.)

Makt
Ofta talas det om modebloggare som makthavare. Jag skulle önska att de som skriver den sortens texter ville kolla upp lite olika definitioner av makt, innan de använder sig av den floskeln. Makt ger nämligen en viss frihet. Har man bara möjligheten att skriva vissa begränsade saker, då skulle jag vilja hävda att man inte heller har makt. Deras röster är villkorade, på samma sätt som en modells kropp och en säljares personlighet och vinnande leende är det. Att de tar plats som kvinnor är ungefär lika revolutionerande som när varuhusen började inrikta sig på kvinnor som kunder, eller när reklambranschen insåg att även den kvinnliga delen av befolkningen kunde säljas på konsumtionsvaror.

Kort: Den som är ett varumärke är inte fri.

En modejournalist kan ha makt i den utsträckningen hen använder sig av det. En modejournalist skulle kunna skriva om hur toppstyrt Acne är. Skulle kunna avslöja företaget som det hierarkiska inferno det ryktas att vara. Men det gör ingen (det kommer jag återkomma till senare). Samtidigt är makten hos modejournalisten helt beroende av det medium som hen verkar i.

Att många pratar om modebloggare som makthavare tror jag beror på att många gärna vill att de ska vara det. Gräsrötter som tar sig upp och får en plats bland de inflytelserika, som demokratiserar modemediet. Det vore väl en härlig berättelse. Kvinnor som tar plats, fast att de inte får. Newsflash: kvinnor får ta plats. Men det är skillnad på plats och plats.

Den okritiska modejournalistiken del I

2011-02-04T00:05:00.005+01:00

Det finns debatter som ständigt går på tomgång. Frågor som aldrig verkar bli lösta riktigt. En av dem är den stora frågan om den okritiska modejournalistiken. Varför vågar ingen vara kritisk, frågas det, gång på gång. Varför ges det inga negativa recensioner av visningar?

Det märkliga är att det faktiskt finns de som skriver kritiskt. Men uppenbarligen är det ingen som läser de texterna, för annars skulle väl debatten se annorlunda ut.

Rodeo gör det.

Agnes af Geijerstam på City gör det.

Det finns säkert fler. Men då var den frågan besvarad då. Vad skönt.

En ynka trosa

2011-01-26T19:16:00.005+01:00

Jag stannar sällan längre än tio minuter i underklädesbutiker. Det är så lång tid jag kan stå ut därinne innan jag måste gå ut, ta tio djupa andetag alternativt hetslukta lite på schampo på Åhléns. Det finns något lite förolämpande över hela miljön. Sex, för det handlar det väl om- kom inte och säg något annat, är så banalt här. Förhoppningar om uppskattning och extas hänger på små plastgalgar. De finns i polyester och bomull, spets och siden. När jag besvärat snurrar runt därinne kan jag inte riktigt låta bli att tänka att det butiken egentligen säljer är besvikelser. Idéer om ett estetiskt sex och kroppar som smälter ihop med plaggen och blir till någon slags parfymerad helhet. Tonårstjejers drömmar om det perfekta sexet. Och vuxna kvinnors?

Att man kan vilja bära fina underkläder är förstås inget märkligt. Det är anledningen till att jag själv väljer att försöka bestiga dessa trosberg till helveten då och då. Men jag har alltid känt att man måste leva upp till sina underkläder, förstår ni vad jag menar? Det finns i princip två underklädesgenrer för kvinnor. Den ena är den söta, pastelliga och den andra är den tuffa, gothiga, lite lyxigare varianten. Den första signalerar något sött, barnsligt nästan medan den andra signalerar vuxenhet och dominans. Så där har vi det, de kategorier vi kan välja på. Undergiven/dominant. Just de två porrkategorier jag helst inte vill placera min sexualitet i? Vad finns det då kvar? Sportunderkläder? Nä-ä.

Vill understryka att detta inte är en kontaktannons efter "snygga underkläder". Men är det bara jag som får grava existentiella problem av att försöka köpa en ynka trosa?

Bygga upp, bryta ner

2011-01-21T15:42:00.003+01:00

Karl X Johan - Flames (dir. cut) from Gustav Johansson on Vimeo.

Den här videon till Flames med Karl X Johan, regisserad av Gustav Johansson, porträtterar något som jag fascineras av väldigt mycket. Något som jag kan sitta och riktigt götta mig i på tunnelbanan en fredagskväll. (Det vill säga då jag själv sitter där rufsig, eftersom jag glömde att kolla mig i spegeln innan jag gick hemifrån...). Dessa fönade, kammade, pudrade, glansiga amazonerna som helt vanliga tjejer lyckas göra sig själva till så fort det vankas utgång. Nu kanske ni tycker att jag låter som t.ex. en Jan Myrdal eller något annat gubbskrutt. Men jag förstår inte riktigt hur det går till. Men det är coolt. Det är fan konst, om än ganska konservativ sådan. Det vill säga, kanske inte så kreativ, men med starkt hantverksinslag.

Det är på något sätt fint att all denna möda läggs ner för att några timmar senare rasera den igen. Bygga upp, bryta ner. Bygga upp, bryta ner. Det är ett kretslopp. The circle of piff.

Detta var ju inte så jävla punk... del IIII

2010-12-19T17:05:00.004+01:00

Ni kanske tycker att jag är lite obehaglig som hakar upp mig på denna barnblogg. Att jag slår på dem som redan ligger. Eller att jag borde ägna mig åt viktigare saker.

Jag tycker dock att det finns en hund begraven här. Men man får inte kritisera barn. Barn ska få vara barn, vilket jag håller med om. Men i Chloé Schutermanfallet är det annorlunda. Jag skulle vilja hävda att hennes barn-varande används som täckmantel för syftet: att få gemene man att uppmärksamma Nathalie Schuterman Baby and Child.

Men vem vill vara negativ när Chloé står där i sina uggs, juicy couture-dress och ler brett?

Ps: jag hoppas ingen missat att Linda Skugges pr-företag Skugge & Co anlitade Chloé som dj på ett Stardoll-evenemang de arrangerade förra veckan, med bjudsprit och allt. Se bilden ovan och inlägget från den 16 december.

Detta var ju inte så jävla punk... del III

2010-12-19T14:13:00.003+01:00

Säljbarhet är ett komplicerat begrepp när det kommer till bloggar. Ibland försöker modebloggare marknadsföra en vara eller tjänst, och då blir det uppenbart att de agerar säljare, men ofta förespråkar de mest en viss sorts livsstil som handlar om konsumtion, och då blir det svårare att sätta fingret på. Men jag är övertygad om att modebloggar leder till mer konsumtion. Det är självklart att de gör det, oavsett om de skriver om specifika produkter eller inte.

Chloé Schutermans blogg är kanske den mest extrema jag stött på. Hon inte bara marknadsför vissa produkter, hon är till och med född av den person som saluför dem. Hur cyniskt är inte det? Nu skulle ju troligtvis modern i fråga hävda att det helt handlar om Chloés egen vilja, vilket jag absolut inte betvivlar. Men egen vilja är ju som vi alla vet lite mer komplicerat när det kommer till barn. Jag skulle vilja hävda att Chloés blogg är ett sorts reklamblad för Nathalie Schuterman Baby and Child.

I. Chloé bär ofta kläder från Nathalie Schuterman-butikerna, om man ser till de "outfits" hon lägger upp på bloggen. I och med att formatet innebär att man skriver vilket märke och varifrån kläderna kommer nämns ofta Nathalie Schuterman Baby and Child. Exempel från den 30 november;

Idag har jag på mig:

Missoni tröja (finns på Nathalie Schuterman Baby & Child)
Jbrand jeans
UGGs

Hoppas ni får en bra dag!

ps. Visst är Missoni tröjan fin?"

När en läsare frågar var jeansen visar sig det att även de finns att köpa på Nathalie Schuterman.

II. Chloé Schuterman agerar/har agerat modell åt just Nathalie Schutermans Baby and Child. Se bild som hon själv lade upp på sin blogg den 18 december.

III. Chloé Schuterman har precis dragit igång en tävling där man kan vinna tillgång till vip-rean i just Nathalie Schuterman-butikerna. Från inlägget den 17 december:

"Här är mammas inbjudan till hennes stamkunder att shoppa för 30% nedsatt pris innan den hektiska mellandagsREAN börjar. Jag tyckte att det vore kul att bjuda några av er att få göra samma sak, så vi bestämde oss att ha en tävling! De första 30 som mailar in rätt svar får förtur att shoppa för 30% nedsatt pris i både dam- och herrbutiken OCH Baby & Child!!!"

Och så vidare... Dessutom marknadsför förstås hela bloggen i sig ett barnideal där lyxkonsumtion har en central roll. Man kan kanske säga att den aktivt normaliserar något som är ovant och anses omoraliskt, eller som The Schutermans kanske skulle säga, är tabu.

Tillåt mig att sia om framtiden: kan det vara så att en webbshop för Nathalie Schuterman Baby and Child kommer att lanseras snart? (för tillfället har man webbshop enbart för dam- och herrkläderna).

Detta var ju inte så jävla punk.... del II

2010-12-19T12:52:00.003+01:00

Att försöka analysera en blogg som ett barn skriver är lite svårt. Faktiskt så känns det lite lågt, om jag ska vara ärlig. Men jag struntar i det, för jag tycker att vi måste #prataomdet (för att göra en parafras på en helt annan grej som är bra och som man kan ägna en julledig förmiddag åt att surfa runt kring). Jag är en långsam debattör, det måste jag erkänna. Men jag är också en motståndare mot det hastighetsklimat som tjänster som t.ex. Twitter, Facebook och Newsmill samt SVT Debatt (och kanske även samtidens allmänna idioti) främjar. (Copyriot har skrivit bra om det här). Kristoffer Andersson skrev om Chloé Schutermans blogg på SVT Debatt den 30 november. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att det inte är så big deal egentligen. Han tangerar även en genusläsning av kritiken mot Chloé. Han skriver;

"Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.

Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint."

Jag håller med om att själva intresset inte är någonting att höja ett ögonbryn över. Men det är skillnad på ett intresse och förmedlingen via en blogg av detsamma, framförallt om förmedlingen sker i ett kommersiellt sammanhang. Genusaspekten, och hävdandet att en ung pojkes intresse för en ipad inte skulle generera lika mycket kritik som Chloés modeintresse, är egentligen inte relevant enligt mig. Poängen är ju att ingen skulle be en 12-årig pojke att starta en blogg på till exempel King. Det finns inga potentiella läsare till ett sådant projekt. En ung flicka däremot är ju säljbar om hon har en livsstil som passar bra på bild och i bloggformatet. Jag tror inte att man ska bagatellisera den inverkan som bloggformatet har på människor; det korta och kommersiella återgivandet av en hel människa är förrädiskt, framförallt om det är en person som inte ens fyllt 13. Ni kan kalla mig för moralist, men jag tycker att det är oansvarigt. Av vem? Jo, av föräldrar och Chic.se. Detta kommer jag återkomma till.

Jag tycker att många resonemang kring bloggare generellt är märkligt. Tanken att 'man kan göra vad man vill på internet och därför gör vissa det och det är inget konstigt med det' är cynisk. Att så många glädjer sig över och sprider en eventuell nakenbild på Kissie är talande. Hon sägs ha skapat en kommersiell persona och därför kan vi göra vad vi vill med den, för hon har ju uppenbarligen inga gränser, vilket vi heller inte verkar ha. Samma sak hävdas med Chloé; hon har ett åtråvärt liv, hon är uppenbarligen villig att dela med sig av det och hon kan tjäna pengar på det (?), så varför inte ge ungen en blogg?

Jag menar att man måste försöka tänka på effekterna. Dels hos själva bloggaren, och dels hos läsarna. Läser man Chloés kommentarer är det uppenbart att läsarna köper konceptet rakt av. Många verkar väldigt bedårade och avundas Chloé, vilket ju inte är så konstigt. (Dock kan man ju anta att kommentarerna är kraftigt modererade, och då inte av Chloé utan troligtvis av någon på Chic.se).

Men vill vi verkligen ha en generation av elva-åringar som bloggar och vars högsta önskan är att få shoppa på Nathalie Schuterman? Nä, jag vill i alla fall inte det. Den generation, liksom den jag själv tillhör, kommer att ha seriösa problem, som har med den nuvarande nedmonteringen av välfärden, att hantera. Så jag tycker att det faktiskt är relevant att se Chloé Schutermans blogg som ett problem.

Dessutom; att vara intresserad av dyra kläder som finns i ens mammas butik är inte ett kreativt intresse. Jag tycker faktiskt inte att konsumtion är kreativt. Ni kanske vill halshugga mig nu. Men det är ju bara ett intagande av varor. Kreativitet handlar om att skapa, inte nödvändigtvis något nytt, men i alla fall något.

Har modet modet?

2010-12-06T09:06:00.005+01:00

Ni som befinner er i Stockholm dagligdags eller på onsdag borde komma på Fair Trades Centers seminarium Har modet modet, som kommer utgå från Sjukt snyggt, deras nysläppta sandblästringsrapport. Den som fick H&M, Acne, Cheap Monday och många fler (de flesta förutom Nudie tydligen) att sluta använda denna metod som får jeans att se slitna ut på ett särskilt sätt, och som gör att fattiga arbetare dör av arbetsrelaterade skador. Själva temat för seminariet är vem som driver förbättringar i klädbranschen och om (ja!) och vilket ansvar modepressen har. Chris Riddselius från Fair Trade Center som varit med och tagit fram rapporten, bästa Agnes B, Olof Enckell från Manolo och två representanter från klädbranschen kommer samtala.

Onsdagen den 8 december, 17-30 - 18.45, Hotell Anglais. Ingen föranmälan krävs!

"This is fashion, except when it’s not."

2010-12-03T10:08:00.004+01:00

DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.

Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.

Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;

– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.

Detta är ett argument som dyker upp ofta. Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.

Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?

(fortsättning följer...)

Rosa plagg

2010-11-30T12:12:00.005+01:00

Eftersom jag har utnämnt 2010 till mitt minst ytliga år toppade jag det idag genom att leta skor på sajter som säljer arbetskläder. Inbillar mig att man kan hitta kvalitet där. Jag är trött på att köpa skit. Ja, ni vet, svenska märken lägger ju inte så stor vikt på det där med funktion. Detta är dock en parentes... När jag var inne på billigaarbetsklader.se, en sajt som säljer det den heter, hittade jag nämligen bland kategorierna en lite oväntad del. Majoriteten av varorna är förstås för män, dam-kläder är en subkategori. Men det finns en annan subkategori som heter "rosa plagg". Det hör alltså inte till damsidan som man lätt skulle kunna anta utifrån ens egna fattiga uppfattning om världen. Det är för både dam och herr. Vissa modeller är bara för herr. Och det är inte bara från ett märke, utan från flera.

En modell som heter hantverksbyxa pink camouflage beskrivs så här: "En riktig "kick ass" hantverksbyxa för dig som vill utmana kompisarna på jobbet eller varför inte grannarna hemma i villakvarteret."

Är detta hantverksyrket gone queer? Att manliga hantverkare ibland använder kjol är ju välkänt. (undrar om kvinnliga hantverkare vågar göra det?) Man kan även köpa arbetshjälmar i form av cowboy-hattar på nyss nämnda sajt. De rosa plaggen var bara byxor, vilket är lite intressant. Arbetsbyxorna är nog en viktig del av hantverksuniformen, och den med mest funktionella finesser, kan man tänka sig. Fast jag tror att detta snarare är ett uttryck för hur den icke-individuella yrkesuniformens dagar är över, än någon form av könsuppror eller Butler-vurm. Vad tror ni? Har ni sett någon använda rosa arbetsbyxor?

Detta var ju inte så jävla punk...

2010-11-29T22:28:00.003+01:00

bild: stureplan.se

"Chloé Schuterman Dolhem har mode i blodet. Hon är uppvuxen i ett kreativt hem med mamma Nathalie Schuterman som driver butiken med samma namn på Birger Jarlsgatan i Stockholm, och pappa Christophe Dolhem som driver Dolhem Design. Chloé är en ambitiös och kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet. Hon har sedan barnsben följt med mamma på inköpsresor till Paris, Milano och New York och har utvecklat en unik känsla för mode, som hon nu delar med sig av i sin blogg."

Ni har väl sett bloggen Chloé Schuterman tilldelats på chic.se? Chloé Schuterman är, om någon missat det, den 12-åriga dottern till butiksägaren Nathalie Schuterman, en familjekonstellation som blev uppmärksammad i och med detta klipp från Förkväll från maj i år. Hon är "en riktig liten fashionista" som programledaren uttrycker det. Men hon är inte som vilken klädintresserad 12-åring som helst (!), hon har nämligen en garderob som de flesta vuxna kvinnor bara kan drömma om. I märkesväg, det vill säga. Klippet följdes förstås av en debatt om barnuppfostran, lyxkonsumtion och lite allt möjligt. Det låter jag vara nu, eftersom jag anser att det är upp till var och en att uppfostra sina barn som de vill. (tyvärr) (även om jag gärna vill citera "zolero" på Lisas blogginlägg; "Detta var inte så jävla punk… VAR ÄR PUNKEN IDAG!?!?")

Men är det inte märkligt när egenskaper som generellt brukas ses som hörande barndomen till här beskrivs som något slags personligt varumärke? Tänker på att Chloé beskrivs som en "kreativ tjej med stor livsglädje och nyfikenhet". Är detta helt enkelt hennes u.s.p.? Hon är ett barn. Ett glamouröst barn. Vem är det som beskriver Chloé så, hon själv? Troligtvis inte. Är det mamma Nathalie? Kanske. Men troligast är kanske att det är Chic själva. Vem är det då Chloé-bloggen riktar sig till? Är det till barn? Är det till mammor som vill ha glamourösa barn? Eller är det kanske bara för att få sensationsbesökare till Chic.se? Jag vet inte vad som är mest önskvärt, kolera, pest eller hiv.

Och som en vän uttryckte det; "Chloé är ju mammas perfekta reklampelare för nattan schuterman-kids store." För Schutermans butik på Birger Jarlsgatan har också en barnavdelning. Där man kan köpa sig en egen lite Chloé Schuterman. Eller, man måste ju ha ett eget barn först, men sen är det bara att köra. Eller, sen är det bara att vara kreativ, som någon på Chic kanske skulle uttrycka det.

Sherman, modefotografiet och det groteska

2010-11-23T11:38:00.003+01:00

"Sherman’s next important phase, the Untitleds of 1983, first manifests the darkness that will, from then on, increasingly overwhelm her work. This turn was, in the first place, a reaction against the fashion industry that first invited her to design photographs for them and then tried to modify and tone down the results.

‘From the beginning there was something that didn’t work with me, like there was friction. I picked out some clothes I wanted to use. I was sent completely different clothes that I found boring to use. I really started to make fun, not of the clothes, but much more of the fashion. I was starting to put scar tissue on my face to become really ugly.’

These photographs use bright, harsh light and high-contrast colour. The characters are theatrical and ham up their roles. A new Sherman body is beginning to emerge. She grotesquely parodies the kind of feminine image that is geared to erotic consumption, and she inverts conventional codes of female allure and elegance.

Whereas the language of fashion photography gives great emphasis to lightness, so that its models seem to defy gravity, Sherman’s figures are heavy inbody and groundedness. Their unselfconsciousness verges on the exhibitionist, and they strike professional poses to display costumes that exaggerate their awkward physiques, which are then exaggerated again by camera angle and lighting. There is absolutely nothing to do with nature or the natural in this response to the cosmetic svelteness of fashion. Rather, they suggest that the binary opposition to the perfect body of the fashion model is the grotesque, and that the smooth glossy body, polished by photography, is a defence against an anxiety- provoking, uneasy and uncanny body."

Citat ur Laura Mulveys text A Phantasmagoria of the Female body: The Work of Cindy Sherman, från 1991(sid 143 ff). Jag blev så exalterad av att läsa detta. Vill dela med mig. Hela texten kan man för övrigt ladda ner här.

Body Map

2010-11-18T10:38:00.004+01:00

Hoppas ni är okej med att denna blogg i några veckor kommer handla om modefilm (jag skriver som sagt en uppsats i ämnet). Inte för att jag uppdaterar mer än cirka två gånger per månad. Men ändå. Filmen ovan är den tidigaste modefilm jag hittat. Utifrån min nuvarande definition: film gjord på av eller i uppdrag av någon eller några som har starkare koppling till modebranschen än filmbranschen. Ofta visad på internet, med modeller i huvudrollen, och i kort format. Den här ju uppenbarligen inte gjord för internet, eftersom den är från 1986. Enligt den som laddat upp på Youtube är den gjord för brittisk tv, av filmaren John Maybury för Londons klubbvärlds favoritmärke Body Map.

Filmtips

2010-11-13T14:46:00.003+01:00

Vet ni, ibland är det så plågsamt uppenbart när företag har för mycket toppstyre och för lite av Nej, vänta nu, Karl, detta är en riktigt dålig idé....

Paris- Shanghai är en film som Chanel gjorde till sin prefall couture-kollektion i december 2009. Jag hade helt missat den tills nu. Den är regisserad av Karl Lagerfeld. Bland annat spelar danska modellen Freja Beha .... kines. Med snett sminkade ögon och härligt usla kinesiska repliker (som inte textas). Var ju tvungen att lägga upp den. Båda delarna. Enjoy!

På klubb

2010-11-09T11:22:00.006+01:00

Jag var ute och dansade i helgen. Ni vet, verkligen dansade. Inte på ett rejv, men på en vanlig klubb. Jag hade träningsvärk när jag vaknade. Det var kul. Hursomhelst. Några personer fastnade lite i mitt huvud efter den kvällen. Inte för att jag pratade med dem. Men för att jag noterade dem flera gånger från min statiska position mitt på dansgolvet. Det var en ung kille, en ung bög tolkade jag det som utifrån fördomsprofilen, som var ute med sina tjejkompisar. Jag skulle gissa att de var i artonårsåldern. Killen hade en kamera. De turades om att fota varandra. De var helt klart uppklädda för att klubba. Men klubbade de? Nej.

Men de poserade som att de gjorde det. De liksom rörde sig runt i lokalen och fotade varandra i olika delar av den. Till exempel; mitt på dansgolvet i galen danspose. Eller; stående på en soffa mot en vägg, också i danspose. Närbild. Långt ifrån. Jag antar att killen hade en blogg. Som han fotade till. Jag hoppas att jag har råkat hamna på någon av de där bilderna, dansandes fult, okontrollerat. Kanske röd i ansiktet. Lite svettig. För det är väl därför man går på klubb? Förstår om jag låter som en kärring nu; men vad är det för fel på folk?

Look here, here, here, hold it!

2010-11-05T10:57:00.004+01:00

Shooting from zarteknoepft on Vimeo

liquify from zarteknoepft on Vimeo.

Fick tips av Erik om modefilmen, Shooting, överst. Den är ju helt fantastisk. Sen hittade jag filmen under av samma filmare/konstnär, tyska Britta Thie. Båda är från 2009. Jag skriver en kandidatuppsats i modevetenskap om modefilm och hur kropp och rörelse (samt modellerna) porträtteras i dessa. Fast ibland tänker jag att temat på uppsats borde vara Vad ska modefilm vara bra för? Ofta är det ju ganska oklart. Känner dock verkligen inte så inför dessa filmer. (Skönt.)

Makt, mode, män, konsumtion

2010-11-04T15:24:00.003+01:00

Tips! Nationalmuseum har temadag kring sin extremt sevärda Härskarkonst-utställning den 14 november. Jacob Östberg, från Centrum för Modevetenskap, kommer prata om makt, mode, män och konsumtion. Hans föreläsningar brukar vara intressanta. Han har bland annat forskat om The Stockholm Brat Enclave och vardagsängslan kring mat(dock inte på samma gång, det vore ju något). Är ni intresserade kan ni läsa mer här.

Kanyes Dark Twisted Fantasy

2010-11-04T11:36:00.004+01:00

Nu har jag ägnat 30 minuter åt mitt liv åt att titta på Kanye Wests film Runaway. Det är en slags försmak till det nya albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som kommer sent i november(ja, den heter så, något konstigt med det..!?). Filmen handlar om hur Kanye, som spelar sig själv, hittar en fågel fenix-kvinna i en skogsbrand, som han tar hem och civiliserar, så smått. Hon lär sig dricka i fin tekopp och sitta med på middagar. Hon är hela tiden naken, det vill säga klädd i sin ganska minimala fjäderskrud. Förutom när hon är på middagen, då hon har en huvudbonad gjord av kedjor på sig.

Filmen har mer musik än dialog, förstås tagen från den nya skivan. Jag tittade på den med min bror. Han blev ganska förvirrad av filmen, även om han är mycket mer inne på hiphop än vad jag är. Vad är det här? För mig däremot kändes den ganska naturlig. Eller jag kände igen greppet. Fast inte från musikvideos, utan från modefilm. Att allt är så estetiserat. Mycket saker som bara är vackra, och inte har någon direkt relevans för handlingen. De märkliga miljöerna. Så frågan är; är det en musikvideo, eller en modefilm? Och vem har Kanye gjort den här filmen för?

Kate Moss- nu i 3D!

2010-10-28T11:59:00.003+02:00

Another Magazine och konstnären/filmmakaren Baillie Walsh har gjort en 3D-video med Kate Moss till sitt senaste nummer. Tillåt mig att transkribera lite vad som händer. Kate Moss står stilla. Kläderna och håret rör sig suggestivt och plötsligt kastar hon i slow motion lite diamanter mot betraktaren. En diamant exploderar. Sedan hörs det skrik. Kanske är det Kate Moss som skriker. Kate Moss är hela tiden framför ett prisma bestående av henne själv, mångdubblad. Sen exploderar prismat bakom henne. Kate Moss är kvar. Diamantskärvor virvlar runt henne. Sedan tonar både Kate Moss och skärvorna bort. Slut. 3D-glasögon får man om man köper tidningen.

Den här sortens projekt gör mig lite konfunderad. Varför göra en 3D-video av Kate Moss? Projektet är förstås en fortsättning på den underbara a/w-06-McQueen-visningen där Kate Moss inledde med att vara ett flimrigt hologram mitt på catwalken à la Starwars. Men som video digitalt? På wikipedias artikel om 3D finns lite exempel på filmer som gjorts. Det är mycket skräck, mycket fantasi. It Came from Outer Space från 1953, Hajen från 1983, Toy Story från 1995, och Avatar från 2009, för att ta några exempel. Men varför göra 3D av en riktig person, som de flesta sett bilder på när hon går i gummistövlar på Glastonbury-festivalen?

Jag har en tes. Det är inte för att få Kate Moss att bli mer verklig. Snarare för att få henne att bli mer overklig. På 3D-vis. Som Na'vi-folket i Avatar. Känslan av att någon försöker sälja på betraktaren en fantasi, utan att sälja en produkt. Fantasi-fabriken liksom. Evig loop, någon?

I mina jeans, en hälsning

2010-10-20T11:49:00.005+02:00

Alltså, någon har sytt dom här.

I Kitty Hausers text The Fingerprint of the Second Skin ur Fashion and Modernity (Berg, 2005) i fokus en utredning av ett bankrån i området Spokane i Washington 1996. Säkerhetskamerorna fångade en av männen i bild. Problemet var bara rånarluvan han bar som försvårade identifiering. Vad som dock syntes tydligt var hans jeans och dess slitning. Så man konfiskerade de misstänktas samtliga jeans, och hittade ett par som var identiskt med de på bilden. Det användes sedan i bevisföringen. Doktor Richard Vorder Bruegge som hade hand om att undersöka jeansen menar att sättet som man går, vad man bär i fickorna, hur man tvättar eller stryker plagget, alla gör att det får en individuell slitning. Vad som främst slits är sömmar och fållar. Han menade även att det är möjligt att alla par jeans är individuella, går att skilja från varandra, på grund av den tydliga slitningen. Det som intresserar Kitty Hauser är hur kopplingen till Marxs term varufetischism. Hauser menar nämligen att kläder inte är exempel på tabula rasa, det vill säga tomma ark som sedan fylls med mening/slitning. Den som sytt plagget syns nämligen i hur det slits, i alla fall när det gäller jeans. Hur hårt/löst och snabbt/långsamt sömmerskan trycker skapar olika slitningar vid sömmarna. Detta gör att spår efter den som sytt plagget finns där, redan från början, och visar sig sedan mer och mer ju mer plaggen använts.

Varufetischismen går ut på just hur varor frånkopplas från arbetet som ligger bakom dem. Varor finns i affären, sedan köper vi dem. På något magiskt sätt har de kommit till, men hur eller var vill vi inte tänka på. En vara är egentligen arbete kristalliserat i ett objekt, men fetischeringen av varor i kapitalismens tidsålder fungerar som en berättelse, som döljer det faktiska ursprunget. Jeans anses enligt det resonemanget komma från den mystiska platsen Amerika, skriver Hauser. Fast de egentligen sys av lågavlönade arbetare i tredje världen (vilket vi alla vet men på något sätt ignorerar). Det som intressant med just detta brottsfall är för Hauser hur det vänder varufetischeringen bak och fram. När man synar jeansen slitning ser man det faktiska arbete som ligger bakom. Sömmerskans händer finns liksom i plaggen. Även om det är en anonym sömmerska så är det en person som syns. Alla varor har ett ursprung och arbete nerlagt i dem.

Tanken är konstigt nog svindlande. I mina jeans finns en text. En ofrivillig hälsning. Var sömmerskan trött, irriterad, stressad? Jag kan inte läsa av det. Men det finns där. På det sättet är vi sammankopplade. Tänkte hon någonsin medan hon sydde, undrar vem som kommer bära dessa? Kanske någon gång. Tänker man så blir jeansen, varan, något mer än bara en vara. Det blir någons arbete, någons fysiska ansträngning. Plötsligt känns det mycket jobbigare att köpa grejer, tycker ni inte?

Glida runt, hänga runt, låna pengar

2010-10-15T14:44:00.003+02:00

Det är något med SVT Play-programmet Rebecca & Fiona som handlar om just Rebecca Sheja och Fiona Fitzpatrick, två dj:s och musiker/artister. Upplägget är likt Glamourama, tv 3-programmet som följde tre modebloggare, från i våras. Men innehållet är annorlunda. Där Glamourama handlar om att vara lyckade och duktiga, glamourösa, handlar Rebecca & Fiona om att "glida runt, hänga runt, låna pengar" (som de i andra avsnittet funderar på att trycka på en t-shirt de är med och designar). Sen är de ju också framgångsrika. Men det handlar inte riktigt om det. Det handlar mer om att våga vara odrägliga, ha hybris och samtidigt vara jävligt roliga. Ha någon slags självdistans. Känns det främmande? Det är främmande. För tjejer.

I första avsnittet sitter duon i ett klipp och sjunger små knegare, små knegare, är lustiga att se, åt folk som är på väg till jobbet. Varianten på små grodorna är ju direkt tagen ur Stefan Jarls De kallar oss mods. Mycket liknar också just den, det något ovårdade språket, hur de rör sig på stan, framtidsdrömmarna. Men det finns en skillnad. (Om vi väljer att bortse från klassproblematiken i De kallar oss Mods det vill säga. Och det kan vi kanske tillåta oss att göra för en stund, öh, eller något).

För i dokumentären från 1968 är tjejerna helt i periferin. Känns helt orealistiskt att en ung tjej då skulle ha betett sig eller porträtteras som Kenta och Stoffe gör. Men Rebecca och Fiona gör det. Nu, 2010. Det funkar. Det är extremt upplyftande. Det kan tyckas naivt att på riktigt jämföra Rebecca och Fiona med Kenta och Stoffe. Det finns säkert ett ljusår i kontakter och ekonomiskt samt kulturellt kapital mellan dem. Men det jag på riktigt tyckte var jobbigt när jag såg De kallar oss mods är tjejerna. Hur de liksom inte finns. Nu finns de i alla fall. De har ett eget tv-program.

(Fastän arbetarklasstjejerna ju fortfarande inte finns, annat än som spektakel i Kungarna av Tylösand kanske...)

Om det fantastiska i en välinredd vindsvåning

2010-10-09T14:07:00.004+02:00

Bild från dn.se

Den här DN Bostad-artikeln av Sara Trus som skickats fram och tillbaka, hånats, skickats vidare, skrattats åt, och så vidare senaste dygnet. Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Jag älskar sånt här. Få som läser artikeln kan ju känna annat än trötthet. Äckel kanske. Det här är vår tids idealpersoner. Och vad gör de? De är intresserade av design. De har med fast hand inrett en lägenhet. De har noga valt konsumtionsvaror från världens alla hörn. De lyckas dessutom hålla sams medan de gör det. De har en toalettdörr som först är genomskinlig men sedan blir frostad när man låser den.

Det enda jag kan tänka är; det är den här sortens människor som gör att vi har Fredrik Reinfeldt som stadsminister. De tycker väl att han är fräsch. Symmetrisk. Har behaglig röst. Vet ni vad det bästa är med detta är? Att de är så lätta att avslöja. De behöver inte ens avslöjas. De gör det så gärna själv. De tackar ja till att låta DN Bostad komma och parodiera deras skitdrömmar. Det är ju helt fantastiskt. Granskande journalistik när den är som bäst.

Våra vardagliga val

2010-10-07T12:23:00.002+02:00

Häromdagen på bussen. Jag har redan satt mig. En kvinna i trettioårsåldern går på. När hon går i gången liksom spejar hon. Jag ser det tydligt. Hon kollar åt vänster, sen åt höger. Hon letar efter en plats. Det finns många lediga, inget ensamt säte dock. Vad letar hon då efter? Jag tolkade det då som att hon letar efter ett säkert säte. Ett säte som inte är bredvid en man. När jag tänkte på det då kom jag på att jag gör likadant. Jag sätter mig nästan alltid bredvid andra kvinnor. När jag tittade mig runt i bussen såg jag att i princip alla kvinnor hade gjort likadant.

När den insikten liksom slår mig, för det är något som varit ganska omedvetet innan, blir jag ledsen. Verkligen ledsen, bara. Jag hatar att leva i ett samhälle där mina valmöjligheter begränsas på grund av rädsla för våld. Det kan vara lite våld, en hand på låret, eller mycket våld, någon som följer efter en efter att man gått av bussen. Men oavsett, så är det våld.

Såhär skriver Lisa Magnussons idag i en krönika i Aftonbladet om hur kvinnor vänjer sig vid att bete sig på ett sånt sätt som minimerar risken för påhopp och våld, oavsett om det är heltäckande slöja eller ett begränsat beteendemönster:

Samtidigt: Min kulturs kvinnosyn är också skit. Många av mina väninnor ondgör sig över de sexuella trakasserierna de ständigt tvingas utstå, och deras vittnesmål har gjort mig så förvirrad. Det är aldrig någon som trakasserar mig. På riktigt. Jag känner inte alls igen mig i de där berättelserna, och jag har verkligen inte förstått hur vi kan göra så olika erfarenheter. Sedan insåg jag att det beror att jag själv bär heltäckande slöja.

Jag ser inte främmande män i ögonen. Jag svarar inte på tilltal. Jag går raskt och målmedvetet, med blicken fästad i fjärran. Jag har alltid öronsnäckorna i, mp3-spelaren på. Min ansiktsslöja är osynlig, men jag bär den likväl. Det läskiga är att jag inte har reflekterat över den tidigare. Den är självklar för mig.

Och jag känner igen mig så läskigt väl. Läs den.

Statymode

2010-10-07T12:00:00.003+02:00

Medelhavsmuseet öppnar sin nya utställning Vita lögner på lördag. Den handlar om hur antikens berömda statyer troligtvis inte var vita, utan målade i glada färger. Jag blev väldigt förvånad när jag läste det. Den antika vita statyn har nämligen haft extremt stor påverkan på vår syn på skönhet och smak. Löjligt stor påverkan faktiskt, ända in i vår tid. Efter franska revolutionen, när man ville skaka av sig l'ancien regimes påfågelsmode, var det just till det antika man på den kvinnliga sidan vände sig. Man ville helt enkelt se ut som en staty. Man ville ha en statys kroppsform, en statys draperade ljusa/vita(!) klädsel, och en statys hållning. Gärna frisyr också. Det skulle vara skirt, gärna genomskinligt. Vilket såklart ironiserades över (se bild ovan).

Så här skriver Medelhavsmuseet:
Den vita marmorn i antikens statyer var länge en grundpelare som bar upp västvärldens kulturella identitet och visade på dess överlägsenhet. I själva verket var all antik skulptur bemålad, ett faktum som länge varit känt av vetenskapen. Trots det har ledande konstkritiker och museer fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.

Allt det som kopplas till det vita och ljusa. Rationalitet, det avskalade och rena. Vad händer med det om de vita statyerna inte alls är vita, utan bara ett historiens practical joke? Allt blir lite upp och ner.

En kommentar

2010-10-07T11:43:00.002+02:00

Från signaturen hjortsberg. till föregående inlägg. Lägger upp den för den sortens beräkningar säger en del om hur konsumtionen idag inte på något sätt kan kallas för rimlig. Se nedan.

Humanekologen Alf Hornborg har gjort ett räkneexempel, där han jämför det arbete som utfördes av å ena sidan slavar på amerikanska bomullsfält, å andra sidan vävarbetare i London (som omvandlade råbomullen till tyg), år 1850.

För £1000 fick man år 1850:
11.84 ton råbomull
3.41 ton bomullstyg

Dessa två produkter är ekvivalenter, dvs, deras gemensamma värde gör dem utbytbara. 11.84 ton mot 3.41 ton, samma pris. Den tid som det tog för att få fram dessa produkter var:

För råbomull: 32h
För bomullstyg: 4h

Det som hände här, genom pengarnas utjämnande kraft, är att engelsmännen lyckades byta 4h arbetstid mot 32h. Vidare, den landyta som dessa produktioner tog i anspråk var:

För råbomull: 58 hektar
För bomullstyg: Mindre än 1 hektar

Såhär fungerar det fortfarande, med många varor. För att denna ekvation ska gå jämt ut - med andra ord: för att vi ska kunna ha billiga bomullstyger samt maximalt utnyttjade landytor - krävs det att någon, någonannanstans, arbetar för löner som står i extremt låg proportion till det värde som produkten genererar, samt utnyttjar sina landytor till bomullsproduktion och inte, t.ex., mat (vilket ofta sker i länder där inte alla har mat).

Peak Cotton

2010-09-29T23:59:00.004+02:00

Snart dyrare än vad du är van vid

Ni vet det där med peak oil, peak mineral, peak blablabla, som har att göra med att våra naturresurser kommer ta slut på grund av det senaste århundradets eller så överkonsumtion? Det är inte bara de ändliga naturresurserna som påverkas av vår oömma hantering av moder jord. De klimatförändringar som händer nu och förutspås öka påverkar även produktionen av grödor, till exempel bomull. Bomull är en produkt som varit central i industrialismens framväxt (den började ju i och med just den engelska textilindustrins framväxt på 1700-talet), och är det än idag. Att den har varit billig att odla, är slittålig och så vidare har gjort att den blivit extremt populär, och även delvis legat till grund för den masskonsumtion av just kläder och textilier som vi idag ägnar oss åt.

Problemet med bomullen är dock att den är extremt omiljövänlig att odla. Dels kräver den extremt mycket konstgödning, dels så är den känslig för insektsangrepp och sjukdomar vilket gör att den besprutas i extremt hög grad. Det är den gröda som det används mest insektsmedel för att odla, hela 16% (källa). Miljöpåverkan är som ni säkert vet stor. Den är dessutom livsfarlig, på grund av gifterna, att arbeta med om man inte har rätt skydd, vilket många fatttiga bönder självfallet inte har.

Så till viss del kan man nog säga att den lite är skyldig till sitt eget fall. Produktionen av bomull lyckas nämligen för femte året i rad inte möta efterfrågan. Detta har mycket att göra med att efterfrågan i till exempel Kina och Indien, med den växande medelklassens ökade konsumtion, har blivit större. Men det har också att göra med att det i Kina(som odlar en tredjedel av världens bomull) och Pakistan (fjärde största producenten) har varit stora problem med översvämningar och jordskred som har förstört odlingar. Och vad brukar det kopplas till? Jo, klimatförändringarna.

I den här artikeln som ligger till grund till det här blogginlägget skriver man att experter förväntar sig att priset på bomull ska fortsätta öka. Bomull som basen för vår slit-och-släng-mentalitet när det gäller kläder kanske inte kan tas för givet längre riktigt. Fast det känns ju ganska logiskt, när man väl kommit över den värsta chocken.

Tvångströjor och konsumentmakt

2010-09-28T21:37:00.003+02:00

Bild från Wikipedia på arbetslägren i Kina

På tema visste ni att... det i Kina finns arbetsläger/fängelser där man i hög utsträckning tillverkar konsumtionsvaror som kläder till exempel. De kallas för Laogai, vilket är kinesiska för ungefär reform genom arbete. Lägren startades på 1950-talet och finns kvar än idag, om än i mycket mindre skala. Man räknar med att det under dessa sextio år ska ha suttit ungefär 50 miljoner människor där. Både vanliga fångar, men också fångar som fängslats utan rättegång, ofta på politiska grunder. Sveriges Radio tog upp problemet i ett program förra veckan och hävdade där att det sitter ungefär 3 miljoner fångar där idag.(siffra från Wikipedia-artikeln) Här finns en längre artikel från 2001 på ämnet ur The Washington Post. Här har Sveriges Radio skrivit om problemet.

Lena Ek, eu-parlamentariker och centerpartist, säger i Ekot att hon inte tror på lagstiftning mot problemet, men att hon tror på konsumentens makt. Att kunden inte köper när det framgår att varan har gjorts under tvång av politiska fångar. Radioreportern frågar om det inte är svårt att veta om en vara är tillverkad i kinesiska arbetsläger. På detta svarar Ek att man i Europa kan spåra minsta köttbit, så det borde nog inte vara så svårt om man lägger manken till, ungefär.

Tillåt mig att betvivla detta. För det första att man skulle kunna spåra minsta europeiska köttbit tillbaka till producenten. För det andra att det skulle vara samma sak med varor tillverkade i kinesiska arbetsläger. Jag som konsument har absolut ingen möjlighet att veta var i Kina produkten har gjorts. Jag vet inte ens om den verkligen är gjord i Kina, även om det står det på lappen. Det kan dessutom till exempel stå att den är gjord i Italien, men i fabriker med underbetalda kinesiska arbetare. Jag har ingen kontroll över detta. Det enda jag kan göra är att använda mig av något slags tveksamt system där varor tillverkade i västvärlden kan tänkas vara tillverkade under bättre arbetsförhållanden än resten av världen. Men om det är så vet jag inte.

Därför tänker jag alltid när politiker försöker hålla fram konsumentens makt att det är någon som inte riktigt vill göra sitt jobb. Som håller den så kallat fria marknaden så högt att de inte kan göra något som strider mot den logiken. För vad kan jag och vi göra jämfört med om till exempel EU skulle sätta press på Kina i förhandlingar, eller till och med hota med importstopp om lägren inte tas bort?

Vår älskade fria marknad har nämligen ett problem. Ett informationsproblem. Enligt den rådande logiken- att företag får göra och gör allt för att maximera vinsten, ses lögnen ibland som nödvändig. Jag själv litar därför inte på information från företag. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Inte ens ett svenskt helylleföretag som IKEA känns pålitligt. Relationen kund-företag är liksom inte helt klockren. Att länder som Kina däremot är extremt beroende av sin export är väl däremot uppenbart. Borde inte fokus ligga där då?

Bild från Wikipedia. Kudos till Anton som först twittrade om Ekot-inslaget.

The Spectacle of the Foreskin

2010-09-28T09:50:00.003+02:00

Jag var på en öppen föreläsning på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet igår med rubriken Fetishism Revisited: "Man In A Polyester Suit", Uncut, som hölls av konsthistorikern Harri Kalha. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag har inte direkt något att lägga till, som brukligt kanske är, men jag tänkte återge lite vad han pratade om, bara för att det säkert är i ert intresse.

Kalha utgick från Robert Mapplethorpes verk Man in a Polyester Suit från 1980, som ni ser ovan. Fotografiet blev väldigt uppmärksammat när det kom. Dels för det uppenbara, att det är en sexualiserad bild på en man tagen av en annan man, dels att det är en svart man sexualiserad av en vit man, dels för att den bara är explicit, dels för att det i den postkoloniala tidsålder vi rör oss i blir en spänning bara kring en svart kuk och en prydlig tredelad kostym. (För oss blir det lätt en paradox)

Men, det som Kalha framförallt fokuserade på, och vilket är lätt för oss skandinaver att missa, är mannens icke-omskurna förhud. Det är ett amerikansk foto, och i USA är det enligt den kulturella normen brukligt att man som liten pojke blir omskuren. Det är inte alla som blir det, men de flesta. Framförallt vita blir det, ungefär 80% enligt Kalha, bland svarta var det ungefär 60% har jag för mig. Detta har lett till att förhuden blivit något av ett känsligt ämne i USA. Se till exempel Sex & the City-avsnittet där en icke-omskuren kuk blir jämförd med en shar-pei-hund.

Detta har lett till uppkomsten av en hel liten bögporr-genre, som kretsar kring just icke-omskurna män och deras främmande och eventuellt o-hygieniska kön (notera det uppenbart vita, amerikanska perspektivet här). Ofta är det latino-amerikaner som är med, eftersom de är en grupp som sällan är just omskurna, men också eftersom de i USA är en av de grupper som är mest lågstatus. Det finns nämligen ett tydligt klassperspektiv här, då även förhudsfilmer med blue collar/arbetartema finns.

Kalha använder sig även av Roland Barthes, och Freud för att förklara fenomenet. Det tänker jag inte gå in på här. Men hursomhelst, väldigt intressant och elegant resonemang kring något så trivialt som en porrgenre. Hoppas de lägger upp presentationen på internet. Då säger jag till. Just omskärning är väldigt intressant eftersom den manliga kroppen brukar lämnas intakt och ifred i vår västerländska kultur för det mesta. Det brukar vanligtvis vara kvinnor som ska korrigeras på olika sätt, må det vara fysiskt eller psykiskt.

Jag länkar inte till porr här tänker jag, men googla om ni är intresserade. Det finns mycket... ja. Mycket, helt enkelt. Särskilt intressant eller främmande att se som skandinav, som sagt.

Okej kunde inte låta bli att kommentera det här...

2010-09-16T12:30:00.003+02:00

Visst älskar man en smarrig bloggskandal? För det här är väl ändå en skandal på riktigt, den här gången. Newzglobe, en något obskyr nyhetssajt, skrev den 26 augusti om att ett gäng populära bloggare ska ha fått erbjudande om att marknadsföra, eller vad man ska kalla det, Moderaterna för 10 000 per person. I dealen ska sex inlägg ha ingått. Efter det har också bloggarna i olika stor utsträckning skrivit om Moderaterna. Katrin Zytomierska har till exempel gjort inlägg där hon ställer en moderat frågor, varpå han får prata i evighet om Moderaternas lösning på problemet, helt utan kritiska frågor. Michaela Forni har till exempel skrivit ett inlägg, som är borttaget nu, om varför Moderaternas kampanjfilm är bra, den handlar nämligen om kärlek.

Anna Hibbs, Michaela Forni och SheCity skriver att de fått betalt för att vara ambassadörer för Moderaterna, varit med på event och liknande. Det är alltså inte inläggen som de fått betalt för, hävdar de.

Det jobb vi gör för Moderaterna är att hjälpa dem med deras event och hjälpa dem att nå ut till förstagångsväljare som inte vet hur dom ska rösta, för att dom helt enkelt inte fattar vad någon pratar om. Vi hade en bloggträff där vi bjöd på mat och dryck, samt pratade med våra läsare om varför vi tycker det är viktigt att rösta, och varför vi kommer rösta på M. Jag fanns på plats på förra fredagens komikerevent, och nu på fredag kommer jag och Mickis DJa på det stora sluteventet på Norrmalmstorg (alla är välkomna!). Det enda jag har bloggat om är inför dessa events, och uppmanat alla att komma. (Från Anna Hibbs blogg)

När det privata och de jobb man gör är så sammansmälta som det är på deras bloggar, var går gränsen? Dessutom, är Moderaterna ett företag som vilket som helst? (Anna Hibbs skriver att hon tar betalt för alla jobb hon gör, och bara skriver om företag hon kan stå för, nämligen.) Jag skulle väl hävda att det inte är det. För det är nämligen ett politiskt parti om det har undgått någon. Det handlar liksom om vår gemensamma framtid.

Jag antar att det här handlar om den här urgamla frågan, som både Sokrates och Baudelaire grubblade över,- ska de populära svenska bloggarna räknas som press eller pr? Antar att man får räkna dem som enbart pr-maskineri nu, när de ändå outat sig själva som det. Men tycker lite ödmjukt att de skulle kunna vara lite tydligare med det. Det skulle kännas lite ärligare då.

Bloggkommentatorerna och Dagens Media har också skrivit om detta, nu också om att M hävdar att de inte direkt betalat bloggarna, utan att G-Life helt stått för det.

Ful politik

2010-09-16T11:40:00.001+02:00

<3

Jag kommer rösta fult i valet. För när valrörelsen i media mest verkar handla om PR och retorik. Om vem som förtjänar att vinna utifrån sin mediakampanj (som att det går att mäta på ett rationellt sätt). Om vem som framstår som trovärdig utifrån vilken slips de har. När Moderaterna anlitar modebloggare för att skriva inlägg om sitt parti. När det pratas om att röd-grönas partiledare är 'fulare' än Alliansen, känner jag att är det så himla skönt att lägga sin röst på just den röd-gröna (-rosa) rörelsen.

Just för att hela vänsterrörelsen är just lite skev, inte perfekt. Jag njuter varje gång Lars Ohly är osmart retoriskt. Varje gång någon lokalavdelning råkar anlita en burleskdansare för att uppföra en skämtdans på sin valupptakt. Varje gång Mona Sahlin är pinsamt stolt över sin röda Louis Vuitton-väska. Det finns nämligen en del av politiken som inte är helt medialiserad, inte friserad utifrån mediakunskap 1.0. Det finns en rörelse som är klumpig och lite ful. (Det blir så när det är många människor i grupp på en gång). Och snälla, tvinga mig inte att hysa PR i denna kropp.

Bonderøven

2010-09-16T10:34:00.008+02:00

Det danska tv-programmet bonderøven, eller 100 % bonde som det heter på svenska, har kunnat ses på SVT den senaste månaderna (men verkar tyvärr inte finnas på SVT Play). Det finns uppenbarligen något pikant över den här sortens man, kisande i solen, med gubbkeps och rustikt stickad tröja, hållandes allt från griskultingar till plantor och spannmål i sina fårade men unga händer. Arbetshästar, ett spretigt äppelträd eller en nyplöjd åker i bakgrunden, sådär som av en händelse.

Bonderøven är förstås extremt i den bemärkelsen. Mannen det handlar om är ju uppenbart lite tvångsmässigt besatt av gamla jordbruksmetoder. Han sår för hand. Han slår med lie och uppsamlare. Han bygger ett viktorianskt drivhus, själv. Hans fru är gravid förstås. Hon vankar runt själv i periferin och ler. Eller när hon har fött, drar runt på en barnvagn i gummistövlar. Hon verkar helt klart ha förstått att det inte är hon som är stjärnan här.

Det är bra tv. Man kan inte säga annat. Jag själv som är uppväxt på en ganska liten och icke-industriell bondgård med kor och allt tycker också det. För det är inte på riktigt. Det är inte onda ryggar och utbränd pappa. Inte jordbruksmaskiner som går sönder, hela tiden. Inte regn när man ska skörda och dålig lönsamhet. Det är kitsch. Vi som tittar, gissar att det är ganska stor procent storstadsbor, behöver nog känna att det finns folk som honom. Som har ett liv som är direkt i samklang med årstidernas växlingar, har lerjord under naglarna, och tycker att ingenting är omöjligt. För vi har inte det, och känner inte så. Naturen håller på att gå åt helvete. Allt på grund av oss och de som var före oss. Det är tröst-tv, helt enkelt. Och det känns som att mer och mer tv går åt det håller. River Cottage, eller Det goda livet, som det komiskt nog heter på svenska, är ju helt klart det. Det är konstigt hur det som egentligen är historia kan bli eskapism för en senare generation. Säger nog en del om vilka förhoppningar vi har om framtiden, eller vilka vi inte har.

Om det androgyna i ett par mjukisbyxor

2010-09-09T10:28:00.005+02:00

Det har skrivits mycket om androgynitet och unisex på senaste tiden. Daniel Björk skrev en krönika om hur modevärldens återkommande androgynitetsvurm kanske bara är ett sätt att rättfärdiga smala, pojkliknande kroppsideal. Agnes, Lisa och Benjamin kommenterade i sina bloggar. Även Emma Arvida Byström har skrivit om det nyligen i Tourist Magazine. Jag resonerade liknande i ett blogginlägg från 2008. (jag hittade det till slut, Emma!)

Jag är helt med i resonemanget. Även om mitt två år gamla blogginlägg känns som från ett annat liv när jag bläddrar tillbaka (!) så är det fortfarande så att modevärldens kärlek till androgynitet kräver och förutsätter den där smala pojkkroppen. Men frågan är hur intressant det är med modevärldens syn på androgynitet, kan jag känna ibland. Alla vet att den har ett ganska vridet förhållande till (kvinno-)kroppen. Det är det som är problemet med den. Fast det är förstås viktigt att påpeka när den attityden tar skepnad i kvinno- och queer-rörelsens retorik.

För som Arvida skriver, skulle inte en manskropp med former och manboobs kunna vara androgyn? Jo. Det kan den förstås. Det är den. Ingen kan egentligen säga något annat. Vi bestämmer att det är så nu, visst?

Jag tänker på en annan sak, som jag och Benjamin pratade om igår, om hur androgynitet också har med klass att göra. Ser man sig omkring, finns det så många androgyna kvinnor, för det är det mest, i ens omgivning. Alla tonårstjejer i mjukiskläder och sneakers till exempel. (hehe, jag har skrivit om dem innan, men jag är lite besatt av dem.) De klär sig som sportkillar, i luvtröja och mjukisbrallor. (obs, syftar inte på t.ex. hiphoptjejer nu) De till och med rör sig som sportkillar ofta. Sitter lite mer bredbent på tunnelbanesätet kanske. Pratar högt med sina vänner. Det är förstås en vardagsklädsel. För jag slår vad om att de inte klär sig så till fest. Men det är intressant hur man klär sig in och ut ur femininiteten. Hur man gör den, när man orkar, och har tid.

Det finns en parallell här till resonemangen i Fanny Ambjörnssons bok En klass för sig, som handlar om unga tjejer och sexualitet. Hon skriver mycket om klass, och om hur unga kvinnor från arbetarklassens något mer avslappnade sätt att förhålla sig till och prata om just sexualitet, om man jämför med de jämnåriga från andra samhällsklasser, inte räknas som progressivt. Istället räknas det som lite vulgärt. Obekvämt. Ungefär som att mjukisbralle-tjejernas klädsel inte räknas som androgyn, hur smala de än är. Den är bara lite slafsig.

Köksö versus kökssoffa

2010-08-24T21:13:00.003+02:00

Min pojkvän har en hyresrätt söder om Söder. Den ligger högst upp. Den förra hyresgästen hade någon form av renoveringsdille. Trots att lägenheten inte är en bostadsrätt gjorde han om den till något som liknar bostadsrättsstil. Nakna bjälkar i taket, en tegelvägg, spotlights. Mitt i stora rummet finns en köksö, i anslutning till det lilla köket. Vi pratade om lägenheten, att det fanns något som kändes lite fel med den. Omysigt, kanske.

Sedan kom Jakob på vem boven var. Köksön. Den är rundad på ena kanten, runt där står små barstolar. När man sitter och äter där sitter man inte mitt emot varandra. Man sitter dessutom och balanserar lite vingligt på grund av de små stolarna. Det finns något ideologiskt tveksamt över den där köksön. Måltiden är inte helig där. Nej, här äter man snabbt, effektivt. Sedan springer man vidare till alla de projekt man självklart sysslar med på dagarna. Vi gick ut i förrådet och bar in det märkligaste bordet jag sett på länge. Det var så fruktansvärt tungt. Rostfärgad metall på plywood. Den förra hyresgästen hade lämnat det. Jakob hade tyckt att det var för fult och ställt in det i förrådet. Men nu står det där. Ett soffbord kanske. Men också en liten seger. Här skall inga coffetable-böcker ligga heller, för den delen.

Motsatsen till köksö-konceptet måste vara kökssoffan. Jag växte upp med en sådan. Har även turen att ha ett kök med en sådan just nu. Här sitter man länge. Lutar sig tillbaka. Kanske sover. På alla de gamla köksoffor som nu säljs som vitmålad shabby chic-kitch på Tradera sov man definitivt förr. Efter lunchen, eller vad man nu kallade det, någon gång. Man sov inte för att bli mer effektiv sen. Man sov för att man blev trött. Man tog en tupplur. Inte en quick nap. Det är skillnad.

Dagisskräckis

2010-08-24T17:46:00.003+02:00

Natalia Kazmierska skriver i gårdagens City om den nystartade förskolan Paletten vid Telefonplan i Stockholm. Lokalen är designad av arkitekturbyrån TVH och verkar väldigt designad. Stockholms stad skriver själva om projektet;

Utformningen av den inre och yttre miljön på förskolan är nyskapande och grundar sig på en pedagogisk idé för framtidens förskola med ett utforskande arbetssätt med inspiration av Reggio Emilias filosofi. Detta innebär att miljön ska erbjuda många mötesplatser för dialog, samspel och skapande.

Kazmierska skriver i sin tur;

Pedagogerna på förskolan Paletten använder i stort sett samma vokabulär som Södermalms mediefolk: barnen jobbar med "nya medier", och "temaprojekt", tränas i "social kompetens" och lär sig att "tänka utanför boxen".

Hon citerar också rektorn för förskolan, Cecilia Hjelm;

– Vi tror på barnens egen kraft. Varje morgon börjar vi med att fråga barnen: vad vill DU göra idag? De får välja aktivitet utifrån sina egna intressen. Just de här barnen valde till exempel att jobba med läsning och litteratur idag.

Hela konceptet fick mig att må illa. Egentligen skulle jag vilja citera hela artikeln här. Men det går ju inte, förstås. (Ni som bor i Stockholm kan nog fortfarande plocka upp den i och för sig. Gör det!) Kazmierska skriver vidare om att pedagogerna på förskolan Paletten förklarar att den förskola som skulle föra tankarna till hemmet är föråldrad. Ordet dagis använder de inte.
Var förs då tankarna när man ser bilderna och läser om Paletten? Till en arbetsplats, ett modernt kontor, kanske? Att barnen lär sig att göra aktiva val hela tiden, både genom eget val av aktivitet, men också genom att till exempel maten kommer i bufféform, gör dem även till perfekta konsumenter i framtiden.

Så vad är det för framtida medborgare som pedagogiska miljöer som Paletten skapar? Jag kan inte låta bli att tänka att det skapar 1) Folk som jobbar bra. Som har social kompetens och kan tänka kreativt. Som kan skapa nya tjänster, nya produkter. Anpassar sig lätt. 2) och folk som på sin fritid konsumerar väl. Konsumerar rätt. Hänger med. Gör aktiva val. Låter sig definieras utifrån design och så vidare.

Kazmierska beskriver det som liberalism på bebisspråk, ungefär. Och visst är det lite svårt att inte vara konspiratorisk när Stockholms stad är med och tar initiativ till sådana här projekt? Dessutom är det lite sorgligt att föräldrarna som stolt tar sina knoddar till Paletten antagligen tänker på det hela som något positivt, kreativt och nytänkande. Som att de själva har gjort ett aktivt val. Absolut inte går någon annans ärenden. Fast vad vet jag. Jag fick ju inte direkt lära mig att tänka utanför lådan när jag gick på dagis. Jag lekte mest.

Hur man hanterar ett överflöd. Eller inte gör det.

2010-08-19T22:51:00.003+02:00

Extrema samlare. Hoarders på engelska. De har dykt upp i media frekvent de senaste åren. Det är inte ett nytt fenomen. Alla som växt upp på landet har väl haft en och annan skrotsamlande gubbe som granne, eller för all del i stan, en och annan galen katt-tant i kvarteret. Ändå verkar intresset för det exploderat. Enligt wikipedia-artikleln är det ett tvångssyndrom, som kännetecknas av överdrivet förvärvande av prylar, samt oförmåga att antingen hitta ett användningsområde, organisera eller göra sig av med dem. Det finns folk som tvångsmässigt samlar på djur, eller på böcker, men ofta verkar det vara lite vad som helst som kommer i ens väg.

Hursomhelst. Det är inte syndromet som intresserar mig, utan mer att det verkar intressera så många. När första avsnittet av programmet Hoarders sändes i USA 2009 hade det runt 2,5 miljoner tittare. Det har även sänts på TV 3 i år, och verkar ha varit populärt även där. Det måste finnas en anledning till att just detta plockats ur den uppsjö av olika tvångsbeteenden som ändå finns, och blivit syndromet du jour. På samma sätt som alla dokumentära program på tv just nu verkar handla om människor med fetma eller ätstörningar samt folk som inte kan hålla reda på sin ekonomi, handlar det om överflöd.

Det finns ett evigt flöde av prylar som vi i den så kallade Västvärlden simmar i. Denna stillahavsvirvel av plast, papper och metall omger oss. Vi hanterar den, dagligen. Sorterar, slänger, återvinner, köper nytt. Det upptar mycket av våra vardagsbestyr hemma. Vi som är normala, det vill säga. Extrema samlare sorterar inte, slänger aldrig. De sparar på saker som är tänkt att slängas. I tv-skildringarna över dem frossar man i panoreringar över högar av kläder och kartonger, travar av böcker och tidningar, helt och hållet belamrade rum med små gångar igenom. Tittaren förfäras. Att man kan ha det så där. Fast innerst inne vet man kanske; jag skulle kunna bli sån där. Om jag inte sorterade, slängde, återvann, köpte nytt. Sakerna finns ju där. Vårt överflöd. Vi har bara blivit väldigt bra på att hantera det.

Fack it

2010-08-16T11:52:00.003+02:00

Jag läste i Metro Weekend att politik har blivit trendigt. Ja, det är sant.

Även Elin Kling har märkt ett nyväckt politikintresse långt utanför morgontidningarnas ledarsidor.
– Ja, absolut. Det är den så kallade Obama-effekten. Folk vill visa vad de står för. Den egna starka individen är det nya svarta, säger hon.

Stockholms modevecka börjar idag. Eller Mercedes-Benz Fashion Week Stockholm som den numera heter. Jag kommer den här gången inte att vara där. Problematiken kring SAC:s fackliga blockad mot Berns och hur den bemötts blev mig övermäktig. Det gick inte ihop för mig helt enkelt. Alla visningar under dagarna är inte på Berns, men ungefär hälften av de jag ser som intressanta. Jag tänker inte försöka påverka er till att tycka si eller så. Men här kan ni läsa Arbetarens många artiklar om saken, här skriver Dagens Nyheter om det. Här skriver Berns själva om det, och här skriver SAC om det.

Och som av en händelse är det alltså populärt att vara politisk igen. Jag har då alltid varit en trendkänslig jävel. Men jag tror att Elin Kling här ovan har missförstått en sak. Politik handlar inte om individen först och främst. Det handlar om kollektivet. Att göra något tillsammans. Just det som Obama anspelade på med sitt valord Yes, we can. Vi kan, ihop. För övrigt det som just det fackliga arbetet går ut på. Jag räknar med att Elin Kling tar ställning i den här frågan i och med sitt nya politiska patos. Hon lär ha svårt att undvika den i dagarna.

Citatet från Metro är från artikeln Politik har blivit populärt av Katarina Matsson, från den 13 augusti. Läs gärna bästa Agnes eller bästa Benjamin för modeveckerecensioner. Bon lägger som vanligt upp alla visningar på sin sajt.

Myten om den matglada modellen

2010-08-03T16:32:00.003+02:00

Tänkte fortsätta på en bloggkedja. Benjamin Rask på Rodeo svarade på Ida Skovmands blogginlägg som plockade upp Sofia Dahléns resonemang om idrottsstjärnors kontra modellers syn på kropp och prestation. Citat nedan från inlägget på Dahléns (döda?) blogg Conspicere.

Modeller är naturliga (vill mode i alla fall ge sken av, vi vet ju att det inte riktigt stämmer), de ser ut som de gör utan ansträngning, vilket innebär att man inte har något annat val än att förhålla sig till dem som man själv är.

Ingen sportstjärna i världen upplevs prestera av naturen, utan precis tvärt emot modellen (som till och med framställs som att hon aktivt motverkar sin naturliga skönhet. ääääälskar skräpmat, och aaaaaaldrig tränar eller borstar håret) är idrotten inte bara passiv utan mycket aktiv i att framhålla allt det blod, allt det svett och alla de tårar som ligger bakom en prestation.

Både idrottsstjärnor och modeller lever på sin kropp. Den de föddes med. Ändå jämförs de sällan. Antagligen för att de, och alla andra, framställer sitt yrke på helt olika sätt. Som Dahlén skriver, så svarar modeller ofta i intervjuer att de älskar mat. Att de äter mycket. Gärna skräpmat. Det skulle aldrig en idrottsstjärna göra. De skulle i alla fall inte erkänna det. Men det intressanta är förstås inte att idrottstjärnorna framställer sin prestation. Snarare är det att modellerna inte gör det. Varför gör de inte det? Alla vet att de flesta måste kämpa för att förbli en size zero. Det finns säkert några som är så smala naturligt. Men merparten är nog inte det. (Här spekulerar jag förstås) Varför kan de inte erkänna det?

Jag tror att det handlar om en ansvarsfråga. Kan det vara så att ju smalare idealet har blivit, desto mer skräpmat säger sig modellerna äta? För om de verkligen svälter sig, är inte det fel då? Omoraliskt? Borde inte vi reagera då? Kritisera? Jo. Det borde vi. Men så länge de älskar mat, fullkomligt vältrar sig i chokladmousse och pommes frites, då är det okej. Då är allt som det ska. Modetidningar och märken kan fortsätta anlita agenturer som har modeller med synbara ätstörningar. För de har inte det på riktigt. Det är bara den romantiska ätstörningen vi vill ha, den visuella. Den riktiga är smutsig, äcklig, för mycket.

Det går att jämföra med den-lyckliga-horan-problematiken. Så fort prostitution och trafficking ska diskuteras i media kommer alltid någon dragandes med exempel på en frivilligt prostituerad. Någon som älskar att inte välja själv vem man ska ligga med/vad man ska göra för betalning. Få som betraktar debatten känner antagligen att de själva vill prostituera sig. Tanken är till och med riktigt obehaglig. Men så länge debattörerna lyckas gräva fram det här lyckliga undantaget, som man ändå får anta att det är, så kan systemet fortsätta. Då kan vi stå ut med att en av åtta svenska män har köpt sex. Vända bort blicken. Slippa ta ansvar. Det finns de som vill, tänker vi. Och det finns modeller som älskar mat. Vad skönt. Tack media.

Av samma anledning som aktiva prostituerade säger sig vara frivilliga, säger sig antagligen verksamma modeller älska mat. För vem vill vara ett offer?

Bild: brazilianska modellen Ana Carolina Reston som dog av anorexia 2006.

2010-07-09T16:34:00.004+02:00

Mitt intresse för olika sorters uttryck går alltid upp och ner. Just nu är intresset för konst och musik ganska högt, mode är lite längre ned. Mitt intresse för bloggar är väldigt lågt. Så är det. Försöker att bara bejaka allting. Inte sätta mig emot. Vara som en delfin i vågorna. (improviserad liknelse) Men man kan ju alltid kombinera. Som här nedan till exempel. Två goa låtar som båda har musikvideos som presenterar någon form av ovan kroppslighet i bild/video. Typ kroppslighet som inte ger mig ångest. Önskar att mitt liv vore mer som den sista videon. Och den första. Egentligen ville jag ha med Girls Lust for Life också, men den gick inte att bädda in.

Lawrence Arabia Apple Pie Bed

The Style Council Long Hot Summer

Att fejka en fredagsbön

2010-06-29T13:34:00.004+02:00

obs: smygfoto

Gatorna i Damaskus äldre delar slingrar som gamla stigar. Skeva husväggar, blommande jasmin överallt, små portar till innergårdar med fruktträd och springbrunnar. Det är billigt att bo här. Folk vill hellre bo i nybyggda hus. Det här sägs vara världens äldst bebodda stad. Vår självutnämnda guide pekar på en moské, med köande shiamuslimer utanför till fredagsbönen. "Do you want to go inside?" Vi piper; "Eh, are we allowed?" Det är vi tydligen. Typ. Jag slussas in till höger, mitt manliga sällskap får gå in genom den vänstra ingången. Därinne sitter en uttråkad vakt som pekar på en krok med kåpor. Förstås. Jag har ingen sjal på mig. Förvisso heltäckande skjorta och byxor. Men ändå. Samtidigt som jag knäpper på mig den fotsida klädnaden kommer en annan kvinna utan slöja in och klär på sig en kåpa med van hand. Hon är blonderad och har kraftigt markerade ögonbryn. Hon ler åt mig. Jag gör som hon. Känner mig lite mindre som en clown. Jag stoppar skorna i väskan. Skäms lite över mina ovårdade fotsulor. Den svenska vintern är ju som bekant inte snäll mot fötter. Mitt röda nagellack, är det för mycket här inne? Antagligen inte. För smink och accessoarer är ingenting som kvinnorna här inne snålar med.

Jag går in, fortfarande till höger. Stannar upp och tittar, storögt. Runtomkring mig är kvinnor, sittande i skräddarställning, lutade mot väggen, småpratandes medan barnen springer runt. Överallt mattor. Taket och väggarna är täckt av fantastisk mosaik. Till höger sitter män och ber på en stor innergård. Solen skiner ner över dem. Jag känner mig extremt medveten om min kropp, till och med min hud, mitt hår. Drar åt kåpan så att glipan som visar halsen försvinner. Här i pelargångarna mellan salarna försvinner uppdelningen mellan män och kvinnor lite. Den känns mest för syns skull egentligen. Alla pratar med alla. Jag hittar mitt sällskap igen. Rodnar och ler något osäkert i min utklädnad slash munkkåpa.

Vi går inåt, kryssar mellan människor sittandes i rader. Jag lägger först inte märke till uppdelningen. Men ett tunt blått sidenband ligger utlagt mitt i salen. Framför det; män, bakom det; kvinnor. Jag sätter mig längst fram bakom sidenbandet vid en pelare. Det är varmt. Luktar lite tantsvett. Kanske är det min svett, förresten. Kåpan är gjord i någon slags strävt syntetmaterial. Det är svårt att sitta på ett naturligt sätt. Jag tittar runtomkring mig. Finns det något rätt sätt att sitta på? Verkar inte som det. Jag vill inte visa benen, fötterna. Alla har små bönestenar som de lägger framför sig. Vissa har exemplar av Koranen som de läser i. Alla ser ut att ha dyra väskor. Förutom jag då. En man med turban talar där framme. Jag kan bara urskilja enskilda ord, ty arabiska är inte ett språk jag talar. Kilogram, Obama, Iraan. Han talar länge. Vissa ser synbart uttråkade ut. Själv känner jag mig nästan löjligt andaktsfull och nervös. Vågar jag fota? Tycker kvinnorna här inne att jag är en tönt med min fula kåpa? Får jag ens vara här inne egentligen? En kvinna knackar mig på ryggen. Hon frågar "Are you a muslim?" Jag sväljer, "Ehrm, no." "You're just watching?" "Yes". Hon ler. "Welcome!" Alla i hennes sällskap ler. Jag tackar. Andas ut. Det där var nära, tänkte jag. Fast det var det ju inte. Nära vad, liksom?

Bönen börjar. En man snett bakom mig ropar ut orden. Alla ställer sig upp. Jag blir lite osäker igen. Ska jag också göra det? Sen ser jag att mitt sällskap har gjort det längre fram, så jag gör det också. Det skulle kännas fel att bryta symmetrin här. Vi bugar oss. Jag måste hela tiden smygtitta på kvinnan bredvid mig för att inte göra fel. Sen går vi ner på knä, trycker ansiktet mot bönestenen, eller i mitt fall, mattan. Upp på knä igen. Ner med ansiktet igen mot golvet. Sedan ställa sig upp. Jag har nog glömt någon del här, eller blandat om i ordningen, glömde dessutom räkna hur många gånger vi gjorde det. Fem, tio? Det blev närmast hypnotiskt till slut. Någon som har mer koll på religion än vad jag har kan säkert upplysa om hur många gånger som är brukligt i en shia-moské.

Sedan går vi ut. Ungefär två timmar har gått. Jag känner mig helt darrig i kroppen. Innan, när jag tog på mig kåpan, föreställde jag mig att jag skulle känna mig extra fri när jag tog av mig den. Liksom uppskatta att bära så lite och tunna kläder som jag brukar. Det gjorde jag inte. Det är ju bara kläder, när allt kommer omkring. (och fri är man ju aldrig oavsett) Däremot insåg jag hur naken jag måste se ut i människorna runtomkring mig:s ögon. Hur min hud måste lysa. Men även, hur mitt osminkade ansikte och lite svettiga uppenbarelse verkligen måste anses okvinnlig i det här sammanhanget. Alla kvinnor med sina välordnade sjalar, färgglad klädsel, dyra accessoarer och perfekt sminkade ögon. Min idé om kvinnlighet som förvisso konstruerad, men ändå kopplad till någon slags (också konstruerad) naturlighet, blev pinsamt uppenbar här. Den är lurig, den här naturliga kvinnligheten som jag något motvilligt sportar. Sällan behå, rufsigt hår, osminkad, med naturligt tjocka ögonbryn. Kan man säga att den nästan är arisk? Lite Leni Riefenstahls Viljans triumf-ish sådär. Frågan är om inte den uppenbart konstruerade och fejkade kvinnligheten är bättre då. Den är mer direkt. Och alla kan göra den. Samt upptäcka den.

Jag var, som ni märkt, väldigt mån om att passa in i sammanhanget när vi besökte fredagsbönen. Eller, det kunde jag ju inte göra. Men i alla fall mån om att inte göra fel. Till slut kände jag mig inte lika nervös längre. Men efteråt, när jag fick se en bild mitt sällskap tagit på mig, fick jag se hur kåpan jag bar faktiskt såg ut. Den såg ut exakt som de där kåporna eleverna på Hogwarts skola för trollkonster och häxdom bär i Harry Potter-filmerna. Huvan stod liksom ut där bak. Dessutom stod det något med grön text på arabiska på ryggen. Antagligen Besökare. Fast jag kan inte låta bli att tänka att det kanske stod Västerländsk clown. Eller Försöker passa in.

Hälsningar från Beirut

2010-06-22T11:57:00.004+02:00

Lite försenade hälsningar från Beirut, Libanon. Jag hade innan helt missat protesterna mot att H&M etablerar sig i Israel. Var tydligen tvungen att åka till en helt annat land för att uppmärksamma dem. Tycker det säger en del om (den borgerliga) medierapporteringen i vårt land. Företaget ska etablera sju butiker i landet i år enligt Sydsvenskan, (Arbetaren skriver också om det) samtidigt som Israel ockuperar och isolerar palestinska områden. Helt förkastligt, oui?

Under the Paving Stones: the Beach

2010-06-03T13:06:00.004+02:00

Staden omgärdar mig från alla håll. Kramar om mig med solkiga skjortärmar. Håller mig samtidigt på avstånd. Granskar. Dess andedräkt luktar avgas och snabbmatsflott. Jag granskar tillbaka. Speglar mig i den. Här bor vi alla tillsammans. Ändå är gränserna aldrig tydligare än här. Var sak på sin bestämda plats. Väggar, hus och kvarter skapar konturerna. Går gör man på trottoaren, cyklar på cykelvägen, gatan är till för bilarna. Vill du springa får du gå till parken eller gymmet. Dansar gör du på klubben. Möjligtvis på gatan om det är undantagstillstånd - karneval eller festival till exempel. Så har vi ordnat det för oss. Nytta och nöje, tydligt avskilda.

Men det vi ser framför oss är bara en bråkdel av det begrepp som staden har blivit. Vår bild av staden har blivit så stor att vi inte längre kan värja oss emot den. Steve Sem-Sandberg skriver i sin essä En annan del av staden(Legenda förlag) från 1990 om hur staden är dubbel. När den blir tillräckligt stor skapas också behovet av kontroll. Annars antas kaos bryta ut. Men samtidigt som denna kontrollmaskin sätts igång skapas också motståndet mot denna. De små sprickorna i fasaderna, klottret, maskrosorna. Staden delas upp i mindre delar som får mindre och mindre kontakt med varandra. En periferi och en mitt- förorter och ett centrum skapas. Sem-Sandberg tar som exempel hur sekelskiftets Paris då var något centralt i den samtida konsten och litteraturen på grund av just detta. Staden gick inte längre att greppa och blev istället för bara geografisk ort också till ett psykiskt och själsligt tillstånd.

Staden är både platsen vi rent fysiskt befinner oss på, men också en symbol. Sem-Sandberg menade 1990 när han skrev den nämnda essän att Stockholm börjat likna Paris mätt i urbanisering och att staden som sådan därför börjat skildras i liknande ordalag i den svenska dåtida kulturen. Vi har staden framför oss, men samtidigt har vi inom oss en bild av staden som Stad. Därför har vi svårt att tränga in i den, göra den till vår. Den är för stor för oss. Jag är bara en miljontedel av Stockholm och det blir för mig därför övermäktigt. Sem-Sandberg ser klotter och skadegörelse som ett sätt att försöka göra staden greppbar igen. Genom att skapa luckor i bilden vi har framför oss blir den verklig för den som kan läsa av det. Men myndigheterna ser det inte så. Klottret ska bort. Skadegörelsen också. Inga sprickor i vår fina fasad. Klottret är egentligen inte ett praktiskt problem. En husfasad med någons namn skrivet på det är inte mindre funktionell än en utan. Men det symboliska gör att politiker och ordningsmakter med jämna mellanrum känner sig nödgade att utlova hårdare tag mot buset. Man måste göra tydligt vems stad det egentligen är. Auktoriteten har monopol på bilderna ute i offentligheten. Reklam eller offentlig konst. Andra saker anses störa ögat.

I takt med att staden växer blir också skildringarna och de kulturella bilderna av staden allt fler. På så sätt får jag min bild och du din. Samtidigt är dessa sammankopplade eftersom vi alla tillhör liknande sammanhang och förstås- bor i samma stad. Sem-Sandberg skriver;

Idag har staden vuxit sig så stor att den inte utlämnar sig i annat än strikt negativ mening. Varje ting den tillförs, en ny invånare eller en ny begreppslig bestämning, bidrar till att förhöja dess komplexitet och därmed till att tömma den på innebörd. Det är bara bilderna av staden som låter sig definieras positivt.

Men, som han också påpekar, i varje bild finns ett avstånd etablerat. Det finns nämligen ett glapp mellan själva avbildningen och det den avbildar. Ju mer verklighet bilden sägs föreställa desto större blir avståndet för oss. Sem-Sandberg skriver själv om maktförhållandet mellan förorten och centrum i sin essä. Han menar att centrumet av staden och de människor som lever där också är centrumet för värdebildandet i samhället. De får definiera verkligheten, och genom detta blir också centrumet av staden det mest verkliga. Jag själv som är uppväxt på landsbygden vill hävda att detta gäller även i förhållandet mellan landsbygden/ de mindre städerna och storstaden. För mig som tonåring var det storstaden platsen man mer eller mindre medvetet längtade till. Platsen där det hände. Där man kunde träffa likasinnade. Där man blev förstådd. I motsats till hembygden där man underförstått blev både missförstådd och hållen tillbaka.

Indiebandet Broder Daniel(1988-2008) skapade en hel modern mytologi kring drömmandet och längtandet bort. Med låttitlar som Army of Dreamers, Happy People Never Fantasize och I’ll Be Gone fångade man en generation av ungdomar med en tydlig längtan någon annanstans, även om det kunde vara oklart vad denna annan-plats kunde tänkas vara. Även om jag för länge sedan slutat lyssna på Broder Daniel när jag lämnade platsen jag växt upp på och flyttade till storstan bar jag antagligen med mig idén om att hitta platsen där jag hörde hemma. Jag hade en diffus bild av hur detta skulle gå till. Det tog lång tid innan jag insåg att det sammanhanget jag jagade mer var en fråga om definitioner än en faktisk plats. För hur mycket jag än letade så kändes det ungefär likadant. Vissa platser var annorlunda, mer imponerande kanske. Men kvar fanns ändå mitt jag, och så länge det var detsamma så kändes allt ungefär likadant.

Steve Sem-Sandberg skrev sin essä om den dubbla staden 1990. Runt 2000 satt jag och drömde i mitt flickrum medan korna råmade i hagarna utanför. År 2010, året vi befinner oss i för tillfället, hur är det med annan-platserna idag? Vart längtar man? Var befinner sig det verkliga? Kan det vara så att vissa av nutidens så populära livsstils- och modebloggar fyller den funktion Broder Daniels låtar hade för mig? De flesta av bloggarna som yngre kvinnor läser utspelar sig i en storstad. Författarna lever ofta ett liv som i många ögon är åtråvärt men också oåtkomligt. I bloggen skildras bloggarnas liv och aktiviteter i bild hellre än text. Det är stort och smått som skildras, ämne kan svänga mellan vad personen åt till frukost till den stora kärleken. Ämne som de ofta undviker är dock politik, hat, misär och negativa åsikter. Bilderna föreställer deras verklighet. Så är det i alla fall tänkt. Men varför är så oerhört många läsare intresserad av någon annans ändå relativt trista vardag, någon annans verklighet?

Kanske är det för att den verkligheten känns mer verklig, mer autentisk än ens egen. Bilderna är ju alltid så skarpa, lägenheterna alltid så välstädade, leendena alltid så klädsamt personliga. På bilderna ses en sorts polerad dekadens som även jag kommer på mig själv med att romantisera. Fester där ingen spyr eller gråter på toaletten. Där alla har ansträngt sig för att klä sig så festligt som möjligt. Där alla dansar och ingen känner sig utanför.

Samtidigt, när jag sitter på där picknicken, i någons smakfulla soffa på lägenhetsfesten eller på bryggan med lummigt grönt runtomkring mig är distansen fortfarande kvar. Min bild av stadstillvaron och den tillvaro jag för i staden möts aldrig, även om de i stort liknar varandra. För den känsla jag letar efter är fiktion. Genom den ström av bilder av Staden, och städer, som jag översköljs av via tv-serier, bloggar, magasin, böcker och musikvideos får jag en vidare idé om vad en stad kan vara. Samtidigt hjälper det inte mig egentligen att landa i den stad jag faktiskt befinner mig i. Det förblir en fantasi. Att jag är uppväxt på landsbygd och inte i en storstad kan säkert kopplas till detta. Men jag tror inte att det är den enda anledningen. När jag lyckas komma bakom bilderna, vilket oftast händer när jag gör saker som jag ännu inte sett avbildat, förstå då kan jag känna mig närvarande. Annars är det så mycket som distraherar. Alltid är det alltid något fel. Kanske har jag fel kläder på mig för tillfället. Eller så är det för kallt ute. Eller så är det bara lite fel allmänt. Liksom inte helt naturligt. Så naturligt som det ser ut på bilderna jag konsumerar blir det aldrig.

När jag för ett år sedan besökte Shanghai hade jag svårt att landa även där. I taxiturer runt stadskärnan på broar mellan skyskrapekomplex och över förorenade floder, med ändlös utsikt över staden kändes det mest overkligt. Jag kunde inte ta till mig det. Det ser ut som en filmNew York från min iPod för att jag kände att min eventuella framtida upplevelse av staden ifråga blev besudlad av den. flämtade jag och tryckte näsan mot bilfönstret. Men för mig förblev det en skyline. När jag kom hem hade jag svårt att återberätta resan. För Shanghai kändes fortfarande overkligt. Senare var jag tvungen att ta bort Markus Krunegårds låt New York från min iPod för att jag kände att mitt framtida eventuella besök i staden skulle bli besudlat.

Fjorton timmar på ett flyg, mellanlandar i Reykjavik.
Stödstrumpor o bindel på vaknar igen när vi landar hårt i New York.
Staden myten hemligheten: Åk inte dit, du kommer bli biten o aldrig vilja åka hem igen".
Okej, jag tar den risken.

Den första jag möter är gubben i tullen.
Han är jättesur, myndig och svullen, jag känner för o vända hem igen.
Det är så här dom säger: Välkommen till New York.
Allt är en film genom taxifönstret neonljus, horor,
just som ett avsnitt av nånting jag sett sent hemma på TV:n.

Krunegård har uppenbarligen själv svårt att greppa New York. Men när känslan av att befinna sig i en film när man åker från flygplatsen i en taxi och in i staden också blir en kulturell kliché som man måste förhålla sig till blir det för meta. Då måste jag stänga av.

Under the Paving Stones; the Beach, eller Sous les pavés la plage på det ursprungliga språket franska, är ett slagord från Paris-68-rörelsen. Det fick mig att stanna upp. För de även om de flesta tolkar det mer abstrakt, så som bortom systemet finns friheten eller något liknande, så tolkar jag det bokstavligt. Under staden ligger faktiskt stranden. Den finns kvar där. Eller kanske inte en strand, men väl en äng, ett fält eller en myr. Staden är en chimär, något som kommer och går. Inte med vårt korta tidsperspektiv, men med naturens längre så är det faktiskt så. Slagordet uppkom när studenterna under majrevolterna grävde upp gatsten för att kasta på ordningsmakten, för att upptäcka att dessa vilade på gul sand. Symboliken var för uppenbar för att inte användas. Det visste inte jag när jag hittade slagordet någonstans på internet. Men det fångade mig, just för att jag tycker att den säger något om stadens karaktär.

Bilden av vår tillvaro i Staden står alltså i vägen för våra verkliga liv i stadsmiljö. Så vad gör man? Sitter på trottoaren, felparkerar sin bil, dansar på torget? Om klotter är det som gör det visuella i staden greppbart, kan fel beteende i staden då göra tillvaron där mer greppbar? Om vi alla blir små sprickor i fasaden, låter våra små fel och brister sjunga ut sitt evangelium i offentligheten, kanske vi kan få den där känslan av verklighet igen. Eller är den också påhittad? En romantisk idé om det autentiska, är det en sådan som spökar nu igen? Kanske är det fina med staden att den är just artificiell, sned och svårgreppbar. En sak som i alla fall är säkert är att idealtillståndet i staden inte riktigt uppnåtts än, för att göra ett understatement. Vi måste komma överens om hur vi vill ha det tillsammans. Det är ju ändå vår, gemensamt.

Posers unite

2010-06-01T12:45:00.004+02:00

Jag har skrivit om Les Sapeurs i Kongo-Brazzaville innan. Så jag tänker inte presentera dem vidare i det här inlägget, men hittande bilder jag inte sett innan tagna av Danielle Tamagni och slogs av likheten med en viss stilfokuserad subkultur som dominerat i vårt egna land de senaste åren. För på bilderna ovan står de väl i vad man brukar kalla för modebloggsposen?

Bilder från Fashion156.

Lite naket

2010-05-26T00:10:00.004+02:00

Det här är nog det bästa modejobbet jag har sett på ett tag. Så jag låter bilderna tala för sig själva. Från senaste nummer 11 av Fantastic Man, fotograferat av Benjamin Alexander Huseby och stylat av Jodie Barnes. Mer bilder finns här.