söndag 19 december 2010

Detta var ju inte så jävla punk... del IIII


Ni kanske tycker att jag är lite obehaglig som hakar upp mig på denna barnblogg. Att jag slår på dem som redan ligger. Eller att jag borde ägna mig åt viktigare saker.

Jag tycker dock att det finns en
hund begraven här. Men man får inte kritisera barn. Barn ska få vara barn, vilket jag håller med om. Men i Chloé Schutermanfallet är det annorlunda. Jag skulle vilja hävda att hennes barn-varande används som täckmantel för syftet: att få gemene man att uppmärksamma Nathalie Schuterman Baby and Child.

Men vem vill vara negativ när Chloé står där i sina uggs, juicy couture-dress och ler brett?

Ps: jag hoppas ingen missat att Linda Skugges pr-företag Skugge & Co anlitade Chloé som dj på ett Stardoll-evenemang de arrangerade förra veckan, med bjudsprit och allt. Se bilden ovan och inlägget från den 16 december.

Detta var ju inte så jävla punk... del III

Säljbarhet är ett komplicerat begrepp när det kommer till bloggar. Ibland försöker modebloggare marknadsföra en vara eller tjänst, och då blir det uppenbart att de agerar säljare, men ofta förespråkar de mest en viss sorts livsstil som handlar om konsumtion, och då blir det svårare att sätta fingret på. Men jag är övertygad om att modebloggar leder till mer konsumtion. Det är självklart att de gör det, oavsett om de skriver om specifika produkter eller inte.

Chloé Schutermans blogg är kanske den mest extrema jag stött på. Hon inte bara marknadsför vissa produkter, hon är till och med född av den person som saluför dem. Hur cyniskt är inte det? Nu skulle ju troligtvis modern i fråga hävda att det helt handlar om Chloés egen vilja, vilket jag absolut inte betvivlar. Men egen vilja är ju som vi alla vet lite mer komplicerat när det kommer till barn. Jag skulle vilja hävda att Chloés blogg är ett sorts reklamblad för Nathalie Schuterman Baby and Child.

I. Chloé bär ofta kläder från Nathalie Schuterman-butikerna, om man ser till de "outfits" hon lägger upp på bloggen. I och med att formatet innebär att man skriver vilket märke och varifrån kläderna kommer nämns ofta Nathalie Schuterman Baby and Child. Exempel från den 30 november;

Idag har jag på mig:

  • Missoni tröja (finns på Nathalie Schuterman Baby & Child)
  • Jbrand jeans
  • UGGs

Hoppas ni får en bra dag!

ps. Visst är Missoni tröjan fin?"

När en läsare frågar var jeansen visar sig det att även de finns att köpa på Nathalie Schuterman.


II. Chloé Schuterman agerar/har agerat modell åt just Nathalie Schutermans Baby and Child. Se bild som hon själv lade upp på sin blogg den 18 december.





III. Chloé Schuterman har precis dragit igång en tävling där man kan vinna tillgång till vip-rean i just Nathalie Schuterman-butikerna. Från inlägget den 17 december:


"Här är mammas inbjudan till hennes stamkunder att shoppa för 30% nedsatt pris innan den hektiska mellandagsREAN börjar. Jag tyckte att det vore kul att bjuda några av er att få göra samma sak, så vi bestämde oss att ha en tävling! De första 30 som mailar in rätt svar får förtur att shoppa för 30% nedsatt pris i både dam- och herrbutiken OCH Baby & Child!!!
"

Och så vidare... Dessutom marknadsför förstås hela bloggen i sig ett barnideal där lyxkonsumtion har en central roll. Man kan kanske säga att den aktivt normaliserar något som är ovant och anses omoraliskt, eller som The Schutermans kanske skulle säga, är tabu.

Tillåt mig att sia om framtiden: kan det vara så att en webbshop för Nathalie Schuterman Baby and Child kommer att lanseras snart? (för tillfället har man webbshop enbart för dam- och herrkläderna).

Detta var ju inte så jävla punk.... del II


Att försöka analysera en blogg som ett barn skriver är lite svårt. Faktiskt så känns det lite lågt, om jag ska vara ärlig. Men jag struntar i det, för jag tycker att vi måste #prataomdet (för att göra en parafras på en helt annan grej som är bra och som man kan ägna en julledig förmiddag åt att surfa runt kring). Jag är en långsam debattör, det måste jag erkänna. Men jag är också en motståndare mot det hastighetsklimat som tjänster som t.ex. Twitter, Facebook och Newsmill samt SVT Debatt (och kanske även samtidens allmänna idioti) främjar. (Copyriot har skrivit bra om det här). Kristoffer Andersson skrev om Chloé Schutermans blogg på SVT Debatt den 30 november. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att det inte är så big deal egentligen. Han tangerar även en genusläsning av kritiken mot Chloé. Han skriver;

"Vad vi bär säger så mycket om oss som personer. Det säger också mycket detta att Chloé Schutermans modeintresse aldrig tillåts vara lika mycket värt som en jämngammal pojkes intresse för, säg, en ipad. Fortfarande är det en skillnad mellan vilka vi är, vad vi gör och vilket kön vi har.

Barn har rätt att få drömma om att vara det de inte är. ”låt barn vara barn” sägs det ofta, men vilka är det som säger det? Barn som är tolv år gamla vill inte vara barn, de vill leka vuxna. Chloé Schutermans modeintresse är varken osunt eller farligt, det är liksom alla kreativa intressen något väldigt fint."

Jag håller med om att själva intresset inte är någonting att höja ett ögonbryn över. Men det är skillnad på ett intresse och förmedlingen via en blogg av detsamma, framförallt om förmedlingen sker i ett kommersiellt sammanhang. Genusaspekten, och hävdandet att en ung pojkes intresse för en ipad inte skulle generera lika mycket kritik som Chloés modeintresse, är egentligen inte relevant enligt mig. Poängen är ju att ingen skulle be en 12-årig pojke att starta en blogg på till exempel King. Det finns inga potentiella läsare till ett sådant projekt. En ung flicka däremot är ju säljbar om hon har en livsstil som passar bra på bild och i bloggformatet. Jag tror inte att man ska bagatellisera den inverkan som bloggformatet har på människor; det korta och kommersiella återgivandet av en hel människa är förrädiskt, framförallt om det är en person som inte ens fyllt 13. Ni kan kalla mig för moralist, men jag tycker att det är oansvarigt. Av vem? Jo, av föräldrar och Chic.se. Detta kommer jag återkomma till.

Jag tycker att många resonemang kring bloggare generellt är märkligt. Tanken att 'man kan göra vad man vill på internet och därför gör vissa det och det är inget konstigt med det' är cynisk. Att så många glädjer sig över och sprider en eventuell nakenbild på Kissie är talande. Hon sägs ha skapat en kommersiell persona och därför kan vi göra vad vi vill med den, för hon har ju uppenbarligen inga gränser, vilket vi heller inte verkar ha. Samma sak hävdas med Chloé; hon har ett åtråvärt liv, hon är uppenbarligen villig att dela med sig av det och hon kan tjäna pengar på det (?), så varför inte ge ungen en blogg?

Jag menar att man måste försöka tänka på effekterna. Dels hos själva bloggaren, och dels hos läsarna. Läser man Chloés kommentarer är det uppenbart att läsarna köper konceptet rakt av. Många verkar väldigt bedårade och avundas Chloé, vilket ju inte är så konstigt. (Dock kan man ju anta att kommentarerna är kraftigt modererade, och då inte av Chloé utan troligtvis av någon på Chic.se).

Men vill vi verkligen ha en generation av elva-åringar som bloggar och vars högsta önskan är att få shoppa på Nathalie Schuterman? Nä, jag vill i alla fall inte det. Den generation, liksom den jag själv tillhör, kommer att ha seriösa problem, som har med den nuvarande nedmonteringen av välfärden, att hantera. Så jag tycker att det faktiskt är relevant att se Chloé Schutermans blogg som ett problem.

Dessutom; att vara intresserad av dyra kläder som finns i ens mammas butik är inte ett kreativt intresse. Jag tycker faktiskt inte att konsumtion är kreativt. Ni kanske vill halshugga mig nu. Men det är ju bara ett intagande av varor. Kreativitet handlar om att skapa, inte nödvändigtvis något nytt, men i alla fall något.

måndag 6 december 2010

Har modet modet?


Ni som befinner er i Stockholm dagligdags eller på onsdag borde komma på Fair Trades Centers seminarium Har modet modet, som kommer utgå från Sjukt snyggt, deras nysläppta sandblästringsrapport. Den som fick H&M, Acne, Cheap Monday och många fler (de flesta förutom Nudie tydligen) att sluta använda denna metod som får jeans att se slitna ut på ett särskilt sätt, och som gör att fattiga arbetare dör av arbetsrelaterade skador. Själva temat för seminariet är vem som driver förbättringar i klädbranschen och om (ja!) och vilket ansvar modepressen har. Chris Riddselius från Fair Trade Center som varit med och tagit fram rapporten, bästa Agnes B, Olof Enckell från Manolo och två representanter från klädbranschen kommer samtala.

Onsdagen den 8 december, 17-30 - 18.45, Hotell Anglais. Ingen föranmälan krävs!

fredag 3 december 2010

"This is fashion, except when it’s not."


DN skriver om konceptuella mode-utställningen Except When It's Not. Jag har inte sett utställningen själv, men jag fick inbjudan via mejl som jag läste. Ärligt talat blev jag avskräckt av mejlet jag fick, vilket är själva anledningen till att jag inte gått dit. Konceptuellt mode har enligt mig en tendens att ha stora anspråk, men sedan inte riktigt leva upp till dessa. Ärligt talat vet jag aldrig om jag varit på en konceptuellt mode-utställning som berört mig. De brukar vara relativt tomma på innebörd, vilket copy-texten till ovan nämnda utställning understryker.

Fashion if fun, except when it’s not.
Fashion is ugly, except when it’s not.
Fashion is art, except when it’s not.
It’s sexy, except when it’s not.
It’s money, except when it’s not.
This is fashion, except when it’s not.


Vad betyder det här? Ingenting, skulle jag vilja påstå. Ni får ursäkta om jag är negativ nu, men det finns en retorik inom modevärlden om att konceptuellt mode är viktigt. Det ska få komma fram. Det är ingen i Sverige som förstår. Men är det verkligen det? På vad sätt i så fall? Tove Leffler intervjuar i sin artikel i DN Lars Holmberg, föreläsare och författare, som menar;

– Det är så viktigt. Våra kläder blir viktigare och viktigare för vårt identitetsskapande.

Detta är ett argument som dyker upp ofta.
Identitet. Många av mina kurskamrater på modevetenskapen säger själva att de är intresserade av identitet. Det är aldrig någon som ifrågasätter detta. Men vad menas? Kan man verkligen bygga sin identitet själv? Är inte det någon som skapas av ens förutsättningar och omgivning? Kan man välja att inte ha en identitet?
Är det inte mer intressant att tala om klass, kön, etnicitet och så vidare? För mig är identitet bara en liberal omskrivning och förnekelse av de kategorierna. Inte ett godtagbart argument.


Det kanske är förvånande att jag av alla bloggare tar upp detta. Men jag råkar vara allergisk mot floskler och just konceptuellt mode är fullt av dem. Konceptuellt mode måste få diskuteras, och även identitets-begreppet. Vad ska de vara bra för, egentligen? Vem är de bra för?

(fortsättning följer...)