onsdag 29 september 2010

Peak Cotton

Snart dyrare än vad du är van vid

Ni vet det där med peak oil, peak mineral, peak blablabla, som har att göra med att våra naturresurser kommer ta slut på grund av det senaste århundradets eller så överkonsumtion? Det är inte bara de ändliga naturresurserna som påverkas av vår oömma hantering av moder jord. De klimatförändringar som händer nu och förutspås öka påverkar även produktionen av grödor, till exempel bomull. Bomull är en produkt som varit central i industrialismens framväxt (den började ju i och med just den engelska textilindustrins framväxt på 1700-talet), och är det än idag. Att den har varit billig att odla, är slittålig och så vidare har gjort att den blivit extremt populär, och även delvis legat till grund för den masskonsumtion av just kläder och textilier som vi idag ägnar oss åt.

Problemet med bomullen är dock att den är extremt omiljövänlig att odla. Dels kräver den extremt mycket konstgödning, dels så är den känslig för insektsangrepp och sjukdomar vilket gör att den besprutas i extremt hög grad. Det är den gröda som det används mest insektsmedel för att odla, hela 16% (källa). Miljöpåverkan är som ni säkert vet stor. Den är dessutom livsfarlig, på grund av gifterna, att arbeta med om man inte har rätt skydd, vilket många fatttiga bönder självfallet inte har.

Så till viss del kan man nog säga att den lite är skyldig till sitt eget fall. Produktionen av bomull lyckas nämligen för femte året i rad inte möta efterfrågan. Detta har mycket att göra med att efterfrågan i till exempel Kina och Indien, med den växande medelklassens ökade konsumtion, har blivit större. Men det har också att göra med att det i Kina(som odlar en tredjedel av världens bomull) och Pakistan (fjärde största producenten) har varit stora problem med översvämningar och jordskred som har förstört odlingar. Och vad brukar det kopplas till? Jo, klimatförändringarna.

I den här artikeln som ligger till grund till det här blogginlägget skriver man att experter förväntar sig att priset på bomull ska fortsätta öka. Bomull som basen för vår slit-och-släng-mentalitet när det gäller kläder kanske inte kan tas för givet längre riktigt. Fast det känns ju ganska logiskt, när man väl kommit över den värsta chocken.

tisdag 28 september 2010

Tvångströjor och konsumentmakt

Bild från Wikipedia på arbetslägren i Kina

På tema visste ni att... det i Kina finns arbetsläger/fängelser där man i hög utsträckning tillverkar konsumtionsvaror som kläder till exempel. De kallas för Laogai, vilket är kinesiska för ungefär reform genom arbete. Lägren startades på 1950-talet och finns kvar än idag, om än i mycket mindre skala. Man räknar med att det under dessa sextio år ska ha suttit ungefär 50 miljoner människor där. Både vanliga fångar, men också fångar som fängslats utan rättegång, ofta på politiska grunder. Sveriges Radio tog upp problemet i ett program förra veckan och hävdade där att det sitter ungefär 3 miljoner fångar där idag.(siffra från Wikipedia-artikeln) Här finns en längre artikel från 2001 på ämnet ur The Washington Post. Här har Sveriges Radio skrivit om problemet.

Lena Ek, eu-parlamentariker och centerpartist, säger i Ekot att hon inte tror på lagstiftning mot problemet, men att hon tror på konsumentens makt. Att kunden inte köper när det framgår att varan har gjorts under tvång av politiska fångar. Radioreportern frågar om det inte är svårt att veta om en vara är tillverkad i kinesiska arbetsläger. På detta svarar Ek att man i Europa kan spåra minsta köttbit, så det borde nog inte vara så svårt om man lägger manken till, ungefär.

Tillåt mig att betvivla detta. För det första att man skulle kunna spåra minsta europeiska köttbit tillbaka till producenten. För det andra att det skulle vara samma sak med varor tillverkade i kinesiska arbetsläger. Jag som konsument har absolut ingen möjlighet att veta var i Kina produkten har gjorts. Jag vet inte ens om den verkligen är gjord i Kina, även om det står det på lappen. Det kan dessutom till exempel stå att den är gjord i Italien, men i fabriker med underbetalda kinesiska arbetare. Jag har ingen kontroll över detta. Det enda jag kan göra är att använda mig av något slags tveksamt system där varor tillverkade i västvärlden kan tänkas vara tillverkade under bättre arbetsförhållanden än resten av världen. Men om det är så vet jag inte.


Därför tänker jag alltid när politiker försöker hålla fram konsumentens makt att det är någon som inte riktigt vill göra sitt jobb. Som håller den så kallat fria marknaden så högt att de inte kan göra något som strider mot den logiken. För vad kan
jag och vi göra jämfört med om till exempel EU skulle sätta press på Kina i förhandlingar, eller till och med hota med importstopp om lägren inte tas bort?

Vår älskade fria marknad har nämligen ett problem. Ett informationsproblem. Enligt den rådande logiken- att företag får göra och gör allt för att maximera vinsten, ses lögnen ibland som nödvändig. Jag själv litar därför inte på information från företag. Jag tror inte det är särskilt många som gör det. Inte ens ett svenskt helylleföretag som IKEA känns pålitligt. Relationen kund-företag är liksom inte helt klockren. Att länder som Kina däremot är extremt beroende av sin export är väl däremot uppenbart. Borde inte fokus ligga där då?

Bild från Wikipedia. Kudos till Anton som först twittrade om Ekot-inslaget.

The Spectacle of the Foreskin


Jag var på en öppen föreläsning på Centrum för modevetenskap på Stockholms universitet igår med rubriken Fetishism Revisited: "Man In A Polyester Suit", Uncut, som hölls av konsthistorikern Harri Kalha. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag har inte direkt något att lägga till, som brukligt kanske är, men jag tänkte återge lite vad han pratade om, bara för att det säkert är i ert intresse.

Kalha utgick från Robert Mapplethorpes verk Man in a Polyester Suit från 1980, som ni ser ovan. Fotografiet blev väldigt uppmärksammat när det kom. Dels för det uppenbara, att det är en sexualiserad bild på en man tagen av en annan man, dels att det är en svart man sexualiserad av en vit man, dels för att den bara är explicit, dels för att det i den postkoloniala tidsålder vi rör oss i blir en spänning bara kring en svart kuk och en prydlig tredelad kostym. (För oss blir det lätt en paradox)


Men, det som Kalha framförallt fokuserade på, och vilket är lätt för oss skandinaver att missa, är mannens icke-omskurna förhud. Det är ett amerikansk foto, och i USA är det enligt den kulturella normen brukligt att man som liten pojke blir omskuren. Det är inte alla som blir det, men de flesta. Framförallt vita blir det, ungefär 80% enligt Kalha, bland svarta var det ungefär 60% har jag för mig. Detta har lett till att förhuden blivit något av ett känsligt ämne i USA. Se till exempel Sex & the City-avsnittet där en icke-omskuren kuk blir jämförd med en shar-pei-hund.

Detta har lett till uppkomsten av en hel liten bögporr-genre, som kretsar kring just icke-omskurna män och deras främmande och eventuellt o-hygieniska kön (notera det uppenbart vita, amerikanska perspektivet här). Ofta är det latino-amerikaner som är med, eftersom de är en grupp som sällan är just omskurna, men också eftersom de i USA är en av de grupper som är mest lågstatus. Det finns nämligen ett tydligt klassperspektiv här, då även förhudsfilmer med blue collar/arbetartema finns.

Kalha använder sig även av Roland Barthes, och Freud för att förklara fenomenet. Det tänker jag inte gå in på här. Men hursomhelst, väldigt intressant och elegant resonemang kring något så trivialt som en porrgenre. Hoppas de lägger upp presentationen på internet. Då säger jag till. Just omskärning är väldigt intressant eftersom den manliga kroppen brukar lämnas intakt och ifred i vår västerländska kultur för det mesta. Det brukar vanligtvis vara kvinnor som ska korrigeras på olika sätt, må det vara fysiskt eller psykiskt.

Jag länkar inte till porr här tänker jag, men googla om ni är intresserade. Det finns mycket... ja. Mycket, helt enkelt. Särskilt intressant eller främmande att se som skandinav, som sagt.

torsdag 16 september 2010

Okej kunde inte låta bli att kommentera det här...



Visst älskar man en smarrig bloggskandal? För det här är väl ändå en skandal på riktigt, den här gången. Newzglobe, en något obskyr nyhetssajt, skrev den 26 augusti om att ett gäng populära bloggare ska ha fått erbjudande om att marknadsföra, eller vad man ska kalla det, Moderaterna för 10 000 per person. I dealen ska sex inlägg ha ingått. Efter det har också bloggarna i olika stor utsträckning skrivit om Moderaterna. Katrin Zytomierska har till exempel gjort inlägg där hon ställer en moderat frågor, varpå han får prata i evighet om Moderaternas lösning på problemet, helt utan kritiska frågor. Michaela Forni har till exempel skrivit ett inlägg, som är borttaget nu, om varför Moderaternas kampanjfilm är bra, den handlar nämligen om kärlek.

Anna Hibbs, Michaela Forni och SheCity skriver att de fått betalt för att vara ambassadörer för Moderaterna, varit med på event och liknande. Det är alltså inte inläggen som de fått betalt för, hävdar de.

Det jobb vi gör för Moderaterna är att hjälpa dem med deras event och hjälpa dem att nå ut till förstagångsväljare som inte vet hur dom ska rösta, för att dom helt enkelt inte fattar vad någon pratar om. Vi hade en bloggträff där vi bjöd på mat och dryck, samt pratade med våra läsare om varför vi tycker det är viktigt att rösta, och varför vi kommer rösta på M. Jag fanns på plats på förra fredagens komikerevent, och nu på fredag kommer jag och Mickis DJa på det stora sluteventet på Norrmalmstorg (alla är välkomna!). Det enda jag har bloggat om är inför dessa events, och uppmanat alla att komma. (Från Anna Hibbs blogg)

När det privata och de jobb man gör är så sammansmälta som det är på deras bloggar, var går gränsen? Dessutom, är Moderaterna ett företag som vilket som helst? (Anna Hibbs skriver att hon tar betalt för alla jobb hon gör, och bara skriver om företag hon kan stå för, nämligen.) Jag skulle väl hävda att det inte är det. För det är nämligen ett politiskt parti om det har undgått någon. Det handlar liksom om vår gemensamma framtid.

Jag antar att det här handlar om den här urgamla frågan, som både Sokrates och Baudelaire grubblade över,- ska de populära svenska bloggarna räknas som press eller pr? Antar att man får räkna dem som enbart pr-maskineri nu, när de ändå outat sig själva som det. Men tycker lite ödmjukt att de skulle kunna vara lite tydligare med det. Det skulle kännas lite ärligare då.

Bloggkommentatorerna och Dagens Media har också skrivit om detta, nu också om att M hävdar att de inte direkt betalat bloggarna, utan att G-Life helt stått för det.

Ful politik


<3

Jag kommer rösta fult i valet. För när valrörelsen i media mest verkar handla om PR och retorik. Om vem som förtjänar att vinna utifrån sin mediakampanj (som att det går att mäta på ett rationellt sätt). Om vem som framstår som trovärdig utifrån vilken slips de har. När
Moderaterna anlitar modebloggare för att skriva inlägg om sitt parti. När det pratas om att röd-grönas partiledare är 'fulare' än Alliansen, känner jag att är det så himla skönt att lägga sin röst på just den röd-gröna (-rosa) rörelsen.

Just för att hela vänsterrörelsen är just lite skev, inte perfekt. Jag njuter varje gång Lars Ohly är osmart retoriskt. Varje gång någon lokalavdelning råkar anlita en burleskdansare för att uppföra en skämtdans på sin valupptakt. Varje gång Mona Sahlin är pinsamt stolt över sin röda Louis Vuitton-väska. Det finns nämligen en del av politiken som inte är helt medialiserad, inte friserad utifrån mediakunskap 1.0. Det finns en rörelse som är klumpig och lite ful. (Det blir så när det är många människor i grupp på en gång). Och snälla, tvinga mig inte att hysa PR i denna kropp.

Bonderøven



Det danska tv-programmet bonderøven, eller 100 % bonde som det heter på svenska, har kunnat ses på SVT den senaste månaderna (men verkar tyvärr inte finnas på SVT Play). Det finns uppenbarligen något pikant över den här sortens man, kisande i solen, med gubbkeps och rustikt stickad tröja, hållandes allt från griskultingar till plantor och spannmål i sina fårade men unga händer. Arbetshästar, ett spretigt äppelträd eller en nyplöjd åker i bakgrunden, sådär som av en händelse.


Bonderøven är förstås extremt i den bemärkelsen. Mannen det handlar om är ju uppenbart lite tvångsmässigt besatt av gamla jordbruksmetoder. Han sår för hand. Han slår med lie och uppsamlare. Han bygger ett viktorianskt drivhus, själv. Hans fru är gravid förstås. Hon vankar runt själv i periferin och ler. Eller när hon har fött, drar runt på en barnvagn i gummistövlar. Hon verkar helt klart ha förstått att det inte är hon som är stjärnan här.


Det är bra tv. Man kan inte säga annat. Jag själv som är uppväxt på en ganska liten och icke-industriell bondgård med kor och allt tycker också det. För det är inte på riktigt. Det är inte onda ryggar och utbränd pappa. Inte jordbruksmaskiner som går sönder, hela tiden. Inte regn när man ska skörda och dålig lönsamhet. Det är kitsch. Vi som tittar, gissar att det är ganska stor procent storstadsbor, behöver nog känna att det finns folk som honom. Som har ett liv som är direkt i samklang med årstidernas växlingar, har lerjord under naglarna, och tycker att ingenting är omöjligt. För vi har inte det, och känner inte så. Naturen håller på att gå åt helvete. Allt på grund av oss och de som var före oss. Det är tröst-tv, helt enkelt. Och det känns som att mer och mer tv går åt det håller. River Cottage, eller Det goda livet, som det komiskt nog heter på svenska, är ju helt klart det. Det är konstigt hur det som egentligen är historia kan bli eskapism för en senare generation. Säger nog en del om vilka förhoppningar vi har om framtiden, eller vilka vi inte har.

torsdag 9 september 2010

Om det androgyna i ett par mjukisbyxor

Det har skrivits mycket om androgynitet och unisex på senaste tiden. Daniel Björk skrev en krönika om hur modevärldens återkommande androgynitetsvurm kanske bara är ett sätt att rättfärdiga smala, pojkliknande kroppsideal. Agnes, Lisa och Benjamin kommenterade i sina bloggar. Även Emma Arvida Byström har skrivit om det nyligen i Tourist Magazine. Jag resonerade liknande i ett blogginlägg från 2008. (jag hittade det till slut, Emma!)

Jag är helt med i resonemanget. Även om mitt två år gamla blogginlägg känns som från ett annat liv när jag bläddrar tillbaka (!) så är det fortfarande så att modevärldens kärlek till androgynitet kräver och förutsätter den där smala pojkkroppen. Men frågan är hur intressant det är med modevärldens syn på androgynitet, kan jag känna ibland. Alla vet att den har ett ganska vridet förhållande till (kvinno-)kroppen. Det är det som är problemet med den. Fast det är förstås viktigt att påpeka när den attityden tar skepnad i kvinno- och queer-rörelsens retorik.

För som Arvida skriver, skulle inte en manskropp med former och manboobs kunna vara androgyn? Jo. Det kan den förstås. Det är den. Ingen kan egentligen säga något annat. Vi bestämmer att det är så nu, visst?

Jag tänker på en annan sak, som jag och Benjamin pratade om igår, om hur androgynitet också har med klass att göra. Ser man sig omkring, finns det så många androgyna kvinnor, för det är det mest, i ens omgivning. Alla tonårstjejer i mjukiskläder och sneakers till exempel. (hehe, jag har skrivit om dem innan, men jag är lite besatt av dem.) De klär sig som sportkillar, i luvtröja och mjukisbrallor. (obs, syftar inte på t.ex. hiphoptjejer nu) De till och med rör sig som sportkillar ofta. Sitter lite mer bredbent på tunnelbanesätet kanske. Pratar högt med sina vänner. Det är förstås en vardagsklädsel. För jag slår vad om att de inte klär sig så till fest. Men det är intressant hur man klär sig in och ut ur femininiteten. Hur man gör den, när man orkar, och har tid.

Det finns en parallell här till resonemangen i Fanny Ambjörnssons bok En klass för sig, som handlar om unga tjejer och sexualitet. Hon skriver mycket om klass, och om hur unga kvinnor från arbetarklassens något mer avslappnade sätt att förhålla sig till och prata om just sexualitet, om man jämför med de jämnåriga från andra samhällsklasser, inte räknas som progressivt. Istället räknas det som lite vulgärt. Obekvämt. Ungefär som att mjukisbralle-tjejernas klädsel inte räknas som androgyn, hur smala de än är. Den är bara lite slafsig.