onsdag 27 augusti 2008

Höst på Mallorca

Nu till någonting helt annat; Guccis A/W-08 kampanj är helt fantastisk. Jag känner en stilla lycka när jag ser på den och dessutom lyckas den fånga hela den känsla av höst som jag vill känna. Hög luft, långt hår och hur mycket kläder, nyanser och mönster som helst på kroppen. Kan inte teoritisera kring det, bara le.




Fotografier tagna av Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin(enligt uppgift på Mallorca..!)

Mitt problem med blickar

Det finns olika sorters blickar. En del blickar är önskvärda, andra inte. En blick från en person man håller av eller beundrar är definitivt önskvärt. Blickar från äldre män på gatan till exempel tillhör den andra kategorin. Jag kan inte riktigt för mig själv förklara vad som är så nedslående med hela den kategorin blickar. Dels så är det kanske till viss del att jag uppfattar dem som förminskande, jag har inte klätt mig eller på något sätt gjort i ordning mig för att belönas med blickar från den sortens människor. Samtidigt; luften är ju, som det brukar sägas, fri... Att inte få blickar alls kan också uppfattas som förminskande. Blicken är aldrig neutral, som seende person kan man alltid välja att se eller inte se. I en essä jag precis läser; Shahram Khosravis "Manlighet i exil" om iranska män i Sveriges maskulinitet och etnicitet så skriver han om blicken och dessa mäns, och andra minoriteter med för den delen, känsla av att vara osynlig som person men som del av en grupp hela tiden granskad ovanifrån. Som del av en minoritet får man alltid stå som representant för gruppen i stort och stå till svars för de begrepp som kopplas samman med gruppen, oavsett egen känsla av tillhörighet eller likhet med den.
Nu kan ju jag som svensk medelklasskvinna inte riktigt jämföra den osynlighet som jag ibland känner drabbar mig med iranska män i Sveriges upplevelse av den. Men jag tror att den känsla jag får vid den sortens tidigare nämnda blickar är en känsla av att vara en ofrivillig del av en grupp; unga kvinnor med långt hår och säg, kjol. Det finns inget intresse för mig som individ där vilket enbart får mig att känna mig, och nu kommer ett uttjatat ord i vissa sammanhang, objektifierad. Att jag också får en känsla av att vissa av dessa blickar på något sätt är helt marinerade av tankar och fantasier om unga kvinnor som grupp är inte heller särskilt roligt att föreställa sig.
Detta står för mig som modeintresserad i konflikt med hela den intressesfär och sätt att vara som jag valt. Man klär sig på ett speciellt sätt som man uppfattar som snyggt, intressant eller
coolt(finns det inget bättre ord..?!). Detta hör antagligen ihop med något underliggande behov av att bli sedd och uppskattad för just detta. Men samtidigt vill man inte bli sedd och uppskattad på vilket sätt som helst och av vem som helst..?
Paradoxen i att klä på sig något som man själv uppfattar som väldigt gränsöverskridande och intressant men sen väl ute på gatan märker bara uppfattas som lite vulgärt och som genererar obehagliga blickar känner nog de flesta(kvinnor) igen. Har alltid funnit det här så besvärligt. Det finns ju exakta formulor som går att applicera för att förhindra den här sortens blickar riktade mot den egna kroppen, säg, löst sittande jeans, stor vit skjorta och lågskor(stor klänning och slöja..?), men för det första; vill inte klä mig så för det mesta och för det andra, skulle det ens fungera? Önskar att jag kunde välja själv, men det går som bekant inte.

Shahram Khosravis "Manlighet i exil" finns att hitta i antologin "Orienten i Sverige" som gavs ut av Simon Ekström och Lena Gerholm genom Studentlitteratur förlag 2006.

Valerie Steele igen

Valerie Steele kommer att kunna ses på en öppen föreläsning, som anordnas av Centrum för modevetenskap, på Stockholms universitets Aula Magna den 12 september klockan 15! Ämnet är "Gothic: dark glamour", detta är alltså den som blev inställd förra gången. Ses!

tisdag 19 augusti 2008

Skolstart

Gjorde den klassiska skolstarts-shoppingrundan idag. Det finns något ritualliknande i att köpa kalender, anteckningsblock, papper, pennor och så vidare. Allt är så gräsligt, vilket gör det hela till lite av en sport, hur hitta minst gräsliga kalender etc.? Var även tvungen att inskaffa ett par bruna läderskor, även de en del av min förbereda mig för hösten-ritual.
Hursomhelst, gick av en slump förbi ett häng med Ida Sjöstedt-kläder och slogs av det fantastiska i att Ida Sjöstedt som märke finns, i Stockholm, idag. Nöp i plaggen, ormskinnsimitation, rosa plysch, paljetter och så vidare och tänkte
vem vågar ha på sig det här? Ida Sjöstedt bör verkligen ha en eloge för sitt sätt att helt respektlöst bryta mot alla regler om god smak som finns och dessutom lägga in element av humor i sitt skapande, något som det inte finns något överflöd av i svenskt mode. Men jag undrar hur det går att upprätthålla ett sådant märke ekonomiskt? Jag skulle ju inte direkt köpa, även om jag uppskattar plaggens symboliska värde, är det någon som gör?

Såg en bild på ringen som Ann-Sofie Back gjort för NK och deras limiterade 'unika ting'-kollektioner för hösten och fick en liknande känsla. Kan i och för sig vara så att Back mest vill driva med hela NK och lyx-begreppet genom att göra en ring som är så... överdrivet "lyxig".


(Bild från nk.se)

måndag 18 augusti 2008

Enkla nöjen

Läser alltid kvälls- och dags- och gratistidningarnas modereportage hållandes andan. Vill inte passa in i deras beskriving av vad som är helt rätt i höst. Allt är så förenklat, förminskat. Jag kan inte säga att jag skyller det på modeskribenterna i tidningarna, de gör bara vad som förväntas och efterfrågas av dem. Men ändå, vilket guilty pleasure det är att läsa de där texterna. Sedan kan man andas ut- det är sällan man direkt känner igen sig. Bäst är det när man kan tänka- det där? känns inte det lite gammalt?

Enkla nöjen, mina damer och herrar!

fredag 15 augusti 2008

"Coolt"

Allt var sämre förr. Tror jag. Men det verkade vara enklare förr. Jag har lyssnat på Velvet Underground en hel del på senaste och tänker att det egentligen är märkligt att de har lyckats bibehålla sin aura av coolness genom åren så intakt. Hur många har lyckats med det? Förr, inbillar jag mig; var ju inte född då, fanns det mycket färre val att göra. Velvet Underground var coolt, Ted Gärdestad var det inte. Nu finns det 1000 saker att välja mellan, och resten av alla saker som kanske inte faller in under "coolt" kan ju bli det om någon som uppfattas som en person med koll säger att det är det. Jag blir så förvirrad, inte för att jag egentligen har som livsmål att vara cool. Men detta går liksom att applicera på allt. I höst ska jag vara en härlig fri kvinna, tänker jag. I nästa andetag tänker jag; på vilket sätt då menar du? Vilken sorts härlig fri kvinna? Tänker du vara 70-talskvinna med stor slokhatt och böljande byxor eller en Kate Bush med rött läppstift och ett hus på landet? Och så är det igång, väljandet. Jag är trött på att välja. Ta mig tillbaka till 1967.

Nico och Lou Reed 1966, fotografi av Lisa Law

onsdag 13 augusti 2008

Naken kontra vit kostym

Angående I-D:s augustinummer, någon mer än jag som reagerade på omslaget? Det ska antagligen ses som en del av hela "det är så få etniciteter representerade på catwalken etc."-diskussionen vilket ju är positivt. Fotografiet i sig är ju definitivt en vacker bild men symboliken och effektsökeriet i bilden är extremt tydlig. För det första att Naomi Cambell är helt naken och Stefano Pilato är påklädd; att vara naken ses ofta som en symbol för brist på kontroll, eller lössläppthet om man vill se det så, och att vara påklädd ses då som ett tecken på kontroll och så vidare. Traditionellt har vit manlighet förknippats med kontroll och förstånd, medan kvinnlighet och ickevithet förknippats med det mer kroppsliga och lössläppta. Pilato är klädd i en helt vit kostym och Naomi är i sin nakenhet mörk, synbart är den vita kostymen vald för att accentuera skillnaderna dem emellan.
Tråkigt att underbara Naomi Cambell och underbara Stefano Pilato ska hamna på omslaget i ett sådant stereotypt bildsammhang, kan man tycka.

Eller borde man bara uppskatta ett vackert omslag när man ser det..?

(Bilden är från i-dmagazine.com)

tisdag 12 augusti 2008

To have taste in what you do

Jag läste intervjun med YSL:s Stefano Pilato i augustinumret av I-D och fastnade för det här;
"To dress up shows respect for yourself so others will respect you too.(...) Fashion is a business. There are many other businesses. Sell cars, furniture, houses, curtains, flowers, or make food, the point is if you want to work in fashion you need to know how to dress up, to take care of yourself and have taste in what you do."
Stefano menar att man måste klä sig väl, eller i alla fall med omsorg för att kunnas ta på allvar inom modebranschen. Detta beror ju sjävklart på vilken position du har och så vidare. Men detta är något jag har funderat lite på tidigare; kan man tas på allvar som till exempel designer om man är extremt illa eller ointressant klädd? Jag har lite svårt att tycka det. Tycker till exempel Karl Lagerfeld känns så väldigt... ointressant och poserande rent klädmässigt. Han känns som en clown, helt enkelt. Detta må vara MIN personliga åsikt, men så är min personliga åsikt i övrigt också att Karl Lagerfelds design känns ganska ointressant. Har verkligen förståelse för att någon som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt att skapa kläder kanske inte har ork till att klä sig extravagant. De många modemänniskor som enbart klär sig i svart eller i klassiska snitt är antagligen en reaktion på detta.
Men att klä sig smaklöst? Det finns ingen trovärdighet i det.

Ann-Sofie

Ser på bilder på Ann-Sofie Backs s/s -09-kollektion som visades på Köpenhamns modevecka nyligen. Slås av att jag inte riktigt förstår, förutom enstaka plagg då. Brukar aldrig riktigt förstå henne, förrän jag sett bilderna flera gånger vid olika tillfällen. Gillar det! Hennes kollektioner utmanar verkligen. Hennes välkända lek med vad som anses som fult och ej fungerar faktiskt ganska ofta som provokation, även för de, inklusive mig, som vet om att det är det som är tanken bakom plaggen.

(Bild från modette.se)

söndag 3 augusti 2008

Lou Liza Lesage

Det har ju talats om musor i modevärlden ett bra tag. Tanken är ju enkel, en kvinna, vilket det ju är i de flesta fall, som på något sätt uppfattas som intressant och inspirerande av en designer eller ett märke utnämns till musa. Det hela har nästan utvecklats till att bli någon form av titel som man blir tilldelad. Det har ju ett värde rent skaparmässigt. Designern blir antagligen inspirerad av kvinnan ifråga och kan då förhöja den kreativa kvalitén och så vidare på sin design. Antagligen finns här också en kommerisell aspekt; att ha en musa som är någorlunda känd, vacker och intressant ger vissa poänger till märket. Muserna blir som reklampelare för märket och får en del kläder som tack.
Själva begreppet härrör från den grekiska mytologin där de nio muserna var gudinnor som inspirerade och beskyddade poeter, konstnärer, filosofer och vetenskapsmän. Muser har traditionellt funnits där för manliga konstnärer som porträtterat dem och låtit sig inspireras av dem. Förhållandet har ofta varit könsstereotypt, det vill säga; manligt; aktivt och kvinnligt; passivt. Så är det dock verkligen inte alltid längre då muserna ofta även är kreativa på sitt håll.
Vissa har dock tolkat begreppet lite på egen hand. Ann Valerie Hash har till exempel i princip skapat sig en egen musa. Lou Liza Lesage, en fjortonårig parisiska som Hash mötte på gatan.
'- I thought she was very photogenic, very pretty. I started buying clothes that I would deconstruct, then reconstruct on her in a different way.' har Hash sagt i en intervju. Det hela är ganska intressant; om man inte hittar en musa som passar, varför inte skapa sig sin egen? Det finns en definitivt en störande aspekt av det hela också, men då Hash verkar låta sin musa till viss del vara del sin kreativa process ska vi inte uppehålla oss till den.

Lou Liza Lesage
(bild från www.getconfused.net, citat från www.guardian.co.uk)

Drömmar

Det sägs att Yves Saint-Laurent föddes med ett nervöst sammanbrott. Liksom utan skyddande skal, men med en enorm begåvning. När hans bortgång rapporterades var det ju inte bara det sorgliga att en av 1900-talets stora designbegåvningar gått hädan utan även slutet på en era. Den era som Charles Frederick Worth skapade i mitten av artonhundratalet genom att använda sig av sitt namn som ett sätt att marknadsföra sitt modehus kreationer. Han var skicklig på att framställa sig som själv som ett kreativt geni, likt dåtidens konstnärer och författare. Saint-Laurent var inte särskilt socialt slipad eller framåtriktad, men hade ett enormt kreativt behov och stort driv att skapa något nytt. Ett driv som till viss del säkert var direkt ångestbaserat. Helt i stil med bilden av den lidande konstnären. Det var säkert också Saint-Laurent som idé och sinnesbild för underbarnet som hjälpte till att skapa den enorma hausse kring hans design och märken under den senare delen av nittonhundratalet.
De flesta av dagens modeföretag kretsar inte på samma sätt kring en person. Alla vet att det, även om chefdesignern såklart har stor kontroll över det mesta, finns ett designteam som hjälps åt att utarbeta hur plaggen kommer att se ut, var inspirationen kommer ifrån och vilka färger och mönster som känns intressanta. Detta är ju antagligen ett logiskt steg då modebranschen inte längre enbart befinner sig i Paris och säljer måttsydda festblåsor åt fruar till politiker, direktörer och adelsmän. Med större perspektiv och en mer global marknad kommer också behovet av att delegera även designen. Men lite tråkigt kan man ju inte låta bli att det är, trots att jag egentligen är ganska trött på den manliga myten konstnärsgeniet. Ibland kan man inte låta bli att slås av att själva modebranschens gamla essens; glamouren, verkar ha gått förlorad någonstans på vägen. Det är ju för övrigt likadant överallt vid närmare eftertanke; kändisar såsom politiker, musiker, skådespelare och kungligheter framstår ofta som ännu mer skeva än vad man uppfattar sig själv och sin omgivning och fungerar ofta nästan mer som varnande exempel än som förebilder. Hela offentliggörandet av det privata, blogsyndromet, gör att det finns få saker kvar att romantisera. Några fenomen kan man självklart göra det med; Comme des Garçons, Carine Roitfeld, Margiela och Ann Demeulemeester för att ta några exempel. Låt oss hålla det där; jag vill inte höra någon personlig info, yrkeshemligheter eller namn på eventuell partner eller barn. Då drömmar är vitala för det inre livet krävs det saker kvar att drömma, eller romantisera, kring. Kan saker aldrig få vara i alla fall lite heliga?

Safarijackan, dags att romantisera kring den kanske?
(Bild från www.people.com)