lördag 31 maj 2008

Döda tid

Ibland i kollektivtrafiken brukar jag roa mig med att dissekera folks kläder och försöka tänka ut ursprunget, typ ljusa slitna jeans- 1970-tal, vit t-shirt- Marlon Brando, etc. Så om jag stirrar, gör jag det i all, eh, välmening.

måndag 26 maj 2008

Gräs och flätat

Befinner mig i hemstaden, utanför hemstaden, på landet. Solstrålar lyser genom molnen, ner på allt grönt, olika nyanser av grönt, grönt. Vill klä mig i gräset, bladen, äppelblom. Masskonsumerar även modemagasin av olika kaliber. Mitt på min systers golv står en provdocka, på den är ett gammalt fårskinn upphängt. Ihoptråcklat och flätat till en slags cape. Egentligen är allt ganska enkelt, att klä sig är ett kreativt uttryck som vilket som helst annat. Man kan hävda att det är mer till för andra, för andras blickar. Men frågan är om inte skrivande eller målande är lika mycket så. Allting görs ju med tanken på någon slags mottagare, inte sant?

För övrigt känns det ibland som att man kan läsa svenska Elle eller Damernas världs modereportage som en manual i hur du inte bör klä dig, om du vill uppnå någon slags individualism i hur du klär dig. Detta kan kanske låta lite som att jag borde komma ner från mina höga hästar, men jag tror jag stannar där ett tag till i alla fall.

Stockholmshistorier

Jag var på den där gratisfestivalen i lördags för att se ett svenskt favoritband, (Elenette heter de för övrigt) för att upptäcka att jag hade hamnat på någon slags synth-tillställning. Till saken hör ju att det verkar vara en subkultur som till ganska stor del domineras av antingen människor med några år på nacken, som varit med från början, eller väldigt unga människor, i 14-15-16-årsåldern. Ganska märklig klädstil i alla fall. Det mesta verkar gå ut på att se så tillgjord, och då menar jag inte på ett negativt sätt, ut som möjligt. Två unga kvinnor, ålder var ganska svårt att bestämma, som klädde sig i någon slags cybergoth-stil (googla!) fick för mig för ett ögonblick bli de direkta symbolerna för att vackert/fult och sexigt/osexigt är något så kulturellt, av oss människor skapat. Klädda i enbart syntetmaterial. med konsthår i neonfärger, skyhöga platåskor och med en sminkning som inte direkt applicerats för att förstärka naturliga drag såg de ut som något från yttre rymden.

Var även på F12-premiären i torsdags. Kan inte låta bli att bli totalt chockerad över att skinnjacka och knut på huvudet fortfarande verkar vara uniformen, även denna sommar! När tänker folk hitta något nytt..? Ibland verkar modet frysa, på vilken klädstil verkar vara helt slumpmässigt. Kanske är det på sådant som känns lite bekvämt, och kanske borde jag sluta vara en sådan sur voyeur.

söndag 18 maj 2008

Lite modern bohemisk stil typ

Har uppfattat att det finns ett visst motstånd mot säsongens hippie-influenser. Kanske inte så konstigt, de har en tendens att dyka upp med lite väl jämna mellanrum. Själv har jag av någon anledning omfamnat det ganska okritiskt. Inte för att hippie-termen direkt lockar mig. Jag tänker mer på min stil just nu som en form av modern bohemisk sådan med kulturtantinfluenser. Är det något som känns trött, och som också brukar ställas i motsats till hippiemoden, så är det det klassiska avantgarde-stilen, färgen svart, dekonstruerat, etc. Eller jag är inte helt trött på den, men lite matt börjar den kännas! Antagligen tycker jag motsatsen känns bättre då jag aldrig riktigt använt mig av de attributen tidigare. Kände aldrig att Ohlsen-systrarnas boho-stil kändes speciellt lockande när det begav sig.

Var på en konstvernissage i dagarna. Det är inte första gången det har varit tydligt, men konst verkar verkligen vara den konstform som, lite som mode har gjort ett tag nu, kommer dominera de kommande åren! Människorna där, stämningen och så vidare kändes lite för hipp för att det ska gå förbi omärkbart.

(... när kommer konstbloggarna?!)

fredag 16 maj 2008

Ett tråkigt besked

Valerie Steele-föreläsningen är inställd. Buhu.

torsdag 15 maj 2008

Dressing power

Apropå förra inlägget, var inte 1980-talets powerdressing ett sätt att försöka få ut mesta möjliga genom sin klädsel, i alla fall karriärmässigt? Genom att klä sig som män, fast med en feminin touch försökte affärskvinnorna ta en likvärdig plats i näringslivet. Undrar om det fungerade? Blev de tagna mer seriöst i kavaj med axelvaddar än de hade blivit i en blommig långklänning?

onsdag 14 maj 2008

Hur klär sig en snattare?

Pratade för ett tag sedan med en väktare, som dock då var ledig och således klädd i sina civila kläder. Han pratade om att han inte riktigt brydde sig om hur han klädde sig etc. och att de folk som han ofta blev beordrad att spana på, han jobbade på ett köpcenter, brukade klä sig ungefär som honom. Dels så var det ju lite roligt att han var medveten om det, och även helt okej med det. Men också lite märkligt att han visste om att han egentligen klädde sig som en typisk snattare, vilket borde medföra problem i vissa situationer, men ändå inte ändrade klädstil. Det fick mig att fundera lite, trots att jag själv inte klär mig så som jag alltid borde. Det finns väl egentligen ett vedertaget smart sätt att klä sig. Det vill säga ganska neutralt, men ändå relativt intressant. Skulle en person tjäna märkbart på att klä sig så, eller skulle det bara vara marginellt? Jag läste för inte så länge sedan en text av George Van Ness Dearborn, som var en amerikansk läkare i början 1900-talet, som behandlade den fysiska aspekten av klädsel, och som hävdade att folket borde upplysas i hälsoaspekten av kläder, liknande sexualupplysning för att ta ett exempel. Detta känns ju något föråldrat och nästan socialhygieniskt. Men frågan kvarstår, finns det ett bättre sätt att klä sig, socialt, fysiskt och psykiskt?

A.K

Annete Kullenberg är verkligen fantastisk. Hennes sätt att skriva och hela hennes uppenbarelse är magisk!

tisdag 13 maj 2008

Kornblått!

Idag gick jag klädd i kornblå skjorta, svarta skor och beiga chinos. Det fick mig att känna mig smått lurad. Det hela kändes lite väl våren 2008 för att jag skulle undkomma med värdigheten i behåll. Känns inte kornblått och chinos precis som en sådan sak som någon trendbyrå i Paris eller Milano kommit på är väldigt rätt just denna våren och sedan pådyvlat modevärlden?

Frågan är kanske lite varför jag egentligen känner mig lurad? När jag är medveten om grejen i fråga?

För övrigt fick Yves Saint-Laurents senaste kampanj med Kate Moss mig att inse att jag återigen tycker att ljust gråmelerad jersey känns bra igen. Jag hade en period när jag var 16-18 år då jag verkligen älskade det materialet i den färgen. Sedan... tröttnade jag, enligt naturlagarna. När jag såg bilden med Kate Moss, som jag i och för sig inte är något större fan av men, tänkte jag; nu är det dags igen. Det är intressant när man på något sätt lyckas fånga ögonblicket när man ändrar sig och börjar tycka något känns nytt igen. (Kate Moss har väl för övrigt även något kornblått på sig på den bilden)

måndag 12 maj 2008

Mode hjärta bröst

"- Det här modefotografiet känns lite blekt, inte så cutting edge, avant garde, etc. etc. Kläderna är kanske inte tillräckligt intressanta för att få folket, läsaren, att haja till... Vad gör vi..?
- Vad sägs om att lägga in ett par bröst..? Det känns fräscht. Säg åt modellen att dra ner tröjan. "

torsdag 8 maj 2008

Valerie Steele #2

För övrigt verkar ingen annan än jag kunna se flyern jag försökte posta om Valerie Steele-föreläsningen som Centrum för modevetenskap ordnar framöver, alltså;

"Gothic Dark Glamour
Open Lecture with Dr. Valerie Steele
Friday the 23rd of may, 3 PM in auditorium C6"

Urban Healers

Var på en filmvisning i ett queerfeministiskt sammanhang häromdagen. Flera filmer visades, allihop handlade de på ett eller annat sätt om hur man genom sitt utseende och kläder konstruerar sin personlighet och verklighet vilket fick mig att tänka på hur modet och queerfeminism ofta har många likheter, eller snarare, att det är när modet, liksom queerfeminismen, tar itu med normer, lagar och regler i hur man klär sig, som det blir riktigt intressant. Det är då små revolutioner i modet händer. En film som verkligen fångade mig var Melina Ånstrands Urban Healers. En konstfilm där olika karaktärer poserar i olika kläder, alla med den gemensamma nämnaren att de ser helt förryckta ut. Sådana kläder som får folk att stirra och peka, trots att de egentligen bara är en liten bit utanför vad som är socialt accepterat. Det vill säga; det handlar om inte om en lila blåvalsdräkt, utan snarare om brudslöja kombinerat med adidasshorts. Filmen var, förutom vacker, väldigt rörande i sitt enkla sätt att ifrågasätta klädmönster. I vår tid finns det någon slags utbredd uppfattning om att allt redan har gjorts i modeväg, samtidigt som det är så uppenbart lätt att provocera. Kanske handlar det om att röra sig i sammanhang helt obesvärat i sådana kläder, det är då det uppfattas som störande. I en intervju med Ånstrand i Nöjesguiden från 2007 berättar hon genom att klä sig i socialt oacceptabla kläder i offentliga sammanhang vill kasta om normer och få oss att tänka självständigt kring hur vi klär oss.
” — När jag gick på Konstfack fick jag nog. Alla skulle göra snygga saker, se snygga ut. Det finns ingen jävla ursäkt, jag tycker att konstfackstilen är trist. Jag fick panik, jag är helt ointresserad av snyggt. Då började jag att klä mig som en tant. Mina kompisar skäms för mina kläder ibland och undrar ”måste du se ut så där?”. Men jag tror på det jag gör, att jag måste göra det här. Kläder är mitt universum, mitt uttryck. Jag syr lite ibland men mest är jag intresserad av hur kläder påverkar personen som bär dem och hur de uppfattas av omgivningen.

Tyvärr vet jag inte riktigt var man kan få tag på filmen om man vill se den, så länge får ni väl hålla utkik på stan..! Melina Ånstrand är även med i avsnitt 5 av ZTV:s modeprogram Streetsmart, en satsning som jag för övrigt tycker är ett bra exempel på hur man kan göra ett modeprogram som både känns någorlunda analyserande men samtidigt lyckas underhålla.

onsdag 7 maj 2008

Gypsy Chic

Såg två systrar på T-centralen idag som man, om man utgick från kläderna och utseendet, kunde anta var finska romer. Jag hyser ganska varma känslor för deras sätt att klä sig. Har ingen aning om hur länge romer egentligen har klätt sig så, var de traditionerna kommer ifrån och så vidare, men det är så extremt tydliga identitetsmarkörer. De långa kjolarna, användningen av färgen svart, guldsmycken, blusarna med volanger och det uppsatta håret utgör en så tydlig kontrast mot omvärldens kläder att de är liksom självlysande i en folksamling. Trots att dessa kläder helt klart, på grund av de många fördomar som finns, utgör ett socialt hinder för dessa kvinnor finns det en stolthet och någon sorts till synes självklar kvinnlighet hos dem som fascinerar mig. Varför bära dessa kläder när de antagligen medför sådana problem? (Och, varför inte, och så vidare.)

Systrarna på T-centralen klädde sig dessutom i någon slags moderniserad version av den traditionella kläderna. Gjorde lite min morgon faktiskt.