söndag 23 mars 2008

Yoko Ono- Cut Piece


video
"First version for single performer: Performer sits on stage with a pair of scissors in front of him. It is announced that members of the audience may come on stage one at a time to cut a small piece of the performer's clothing to take with them.

Performer remains motionless throughout the piece. Piece ends at the performer's option.

Second version for audience: It is announced that members of the audience may cut each others clothing.

The audience may cut as long as they wish"

Yoko Ono 1965.

En rationell outfit

Vanliga frågor till de personer som blir fotograferade och upplagda i så kallade Streetstyle-bloggar eller -reportage är "Vad inspirerar dig?", "Har du någon stilförebild?" etcetera. De förekommer ju förresten i vilken intervju med stilikoner eller designers som helst. Det förefaller vara viktigt vad man svarar på frågor av det här slaget, det vill säga, om man vill uppfattas som någorlunda seriös. Det är att föredra att dra till med en hipp, gärna något obskyr inspiration, av typen " hattmakaren och den vita kaninens tebjudning i Alice i Underlandet" eller "Diane Arbus tidiga fotografier av Penelope Tree" Mer tabu är det att uppge en känd modeblogg som inspiration, eller till exempel vimmelbilder från kända klubbar i städer som London och Paris. Att ha en tydlig tanke bakom sin outfit motverkar nämligen det hotet som hela tiden lurar bakom horisonten; att verka för trendängslig, ombytlig, irrationell. Det är helt enkelt att addera lite förnuft till sitt klädval. Och det vet vi ju alla hur viktigt det är, att framställa sig själv som en intellektuell person i motsats till ett våpigt modeoffer.

Frågan är ju i hur hög grad man egentligen kan rationalisera något så basalt som ett klädval? Till viss del handlar det ju självklart om ett aktivt val, inspiraton från annat håll, etcetera. Men när det väl kommer till kritan handlar det extremt mycket om ett abstrakt "känner för, känner inte för"-begrepp. Själv har jag extremt svårt att härleda min personliga smak någonstans överhuvudtaget. Vilket på ett sätt fascinerar mig, och som jag försöker bejaka. Jag kan verkligen bli provocerad av "Detta gäller nu"-reportage i tidningar då de får mig att känna mig dumförklarad. Ett plagg får mig att jubla inombords eller så gör det inte det. Kan det få vara så enkelt ibland? Menar alltså inte om att det här handlar om någon naturlig medfödd smak, eller kvinnlig intuition, men det är ändå så abstrakt att jag har svårt att bena ut det och känner heller inget behov av att göra det.

torsdag 13 mars 2008

Omslag

För övrigt är det underhållande att se på de omslag som gjorts till de böcker om mode som skrivit under åren. Ofta uppfattar man dem som extremt daterade och ibland även ganska fula. Detta beror ju med största sannolikhet på att den person som en gång i tiden formgav omslaget tänkte; Ah, en bok om mode, låt oss göra ett modernt omslag! Vilket ju som ni förstår alltid leder till att bokens utsida efter ett tag upplevs som, just det, omodernt. Nu behöver ju inte en bok som kretsar kring mode ha ett vackert omslag för att ha ett kvalitativt innehåll, men ni förstår.

Just Sexton svenska texter om mode uppfattar jag som ett snyggt omslag, men är även plågsamt medveten om att jag knappast kommer tycka det om två år.

Pudelns kärna

Modets villkor är att det ska anammas av många, annars är det ju inget mode. Men när alla har börjat bära det, är det ju heller inte på modet längre. Därför har mode bara sin fulla kraft till dess att det har formulerats. (...) Då är tiden förverkad.

Göran Sundberg; Avbildens tid, sid. 12:187 ur Sexton svenska texter om mode utgiven av Pocky förlag, 2007.



Den lyckligaste dagen i vårt liv

Det finns något fascinerande över bröllopsfotografier. Fotografier tagna för att föreviga ett pars stora dag. Fotografier tagna för att manifestera ett slags tvåsamhetens triumferande; här är vi, vi hör ihop, vi älskar varandra, vi två. Jag menar dock inte fascinerande på ett direkt positivt sätt, snarare på ett lite patetiskt sätt. Bilderna tangerar ofta det tragikomiska då de alltid rör sig inom de satta ramarna för just ett sådant fotografi. Personerna på bilderna är klädda i kläderna de bär under själva ceremonin, de ser ofta varandra i ögonen, håller i varandra och ler. Ofta är det någon slags växtlighet i bakgrunden, etc. På senare år har jag märkt en sorts påtvingad lekfullhet i bilderna då man antagligen gärna vill komma bort från det stela fotostudioposerandet med bukett och en brud som sitter jämte en stående brudgum. Och det är på något sätt här det blir patetiskt. Då fotografierna ofta visar människor som inte är mer vana är vem som helst, det vill säga inte så vana alls, vid att stå framför kameran blir det alldeles för tydligt hur fotografen instruerat paret till att se avslappnade ut, vara sig själva och så vidare. Jag blir lite illa berörd av det totalt likriktade i det hela.
En sak som är intressant är att kläder, smink och frisyrer spelar så stor roll i hela bröllopsceremonin. Detta är dagen då alla annars så vanliga kvinnors dröm om prinsesslivet äntligen får blomma ut. En dröm som är djupt rotad, många flickor har nämligen i den tidiga barndomen en så kallad prinsessfas, då de enbart målar prinsessor på dagis etc. (Skulle kunna skriva ett inlägg om det bisarra i denna kulturbetigning men lämnar det åt en annan gång) Alltså, dagen då kvinnor, inte män, märk väl, får klä sig så vackert de vill. Det skulle ju kunna bli så att detta blir ett slags kreativt uttryck för en unik personlighet, som de flesta människor ju tycker sig ha, men icke. Istället resulterar detta i en total likrikting. De flesta brudar klär sig nämligen extremt lika. Vi har marängklänningen, alternativt den lite enklare lätt utställda, axelbandslösa klänningen, materialet är siden och eventuellt spets, håruppsättningen, solbrännan och tiaran. Antar att ni känner igen det jag talar om. Är det inte märkligt?

onsdag 5 mars 2008

Bildbloggen


Bilden är på en så kallad Hyena man i Nigeria och är tagen av Pieter Hugo. Anledningen till att jag lägger in just denna bild är att ett exotiskt och gärna farligt djur är en av de viktigaste nyckelaccessoarerna i vår.

tisdag 4 mars 2008

Fashion zeitgeists

Bläddrade precis igenom ett anteckningsblock och hittade anteckningen "Modet har blivit vad konsten ville bli- den konstform som fångar zeitgeisten" som jag tror kommer från när jag läste "Fashion Zeitgeist" av Barbara Vinken. Ganska intressant tanke; att den moderna konsten från början hade ambitionen att den skulle fånga den pågående tidsandan , men att den på grund av sina höga hästar, avskiljdhet från gemene man och svårtyddhet misslyckades någonstans på vägen. Medan modet egentligen bara handlar om det; tidsandan. Det vill säga, att det konsumenter känner passar dem är också det som passar tidsandan på många sätt.
Men det jag spontant kände när jag läste den här meningen är att det, på tal om ett föregående inlägg, kanske inte riktigt stämmer längre. Det vill säga, att även modevärlden har kommit såpass långt borta från sina "kunder" att det blir en otakt i trendcyklerna. Trenderna är som sagt såpass många att det hela blir så mångsidigt och mångbottnat att det blir svårt att säga att det fångar en speciell tidsanda. Eller så är det det som är själva tidsandan; den allmänna förvirringen.

lördag 1 mars 2008

Ännu en briljant idé

Tydligen kan man ju odla öron och liknande kroppsdelar i laboratorium. Ett verklgien intrigant smycke skulle vara ett odlat öra i kedja som halsband till exempel, eller varför inte som örhänge? Det skulle ju definitivt inte klara kvällen utan vissna efter x antal timmar, men det är väl likadant som med levande blommor, bara lite dyrare.